Novemberväder.

Det är november nu.

Det är november nu och alla pratar om - det kalla vädret. De mörka kvällarna. Att det är november. Att allt går så snabbt. Det är november nu och alla pratar om väder och dagar. Det är november nu och vi pratar om väder och den senaste skandalen och katastrofen.

Det är november nu och bloggverktyget vägrar ladda upp bilder rätt väg och i rätt storlek. Bara föreställ er att där finns kex framför träd i samma kulörer.

11.11.2018 kl. 14:14

Oktoberböcker.

Notera att jag är nästan i tid med inlägget den här månaden.

Bruna flickor (2018) av Koko Hubara. De bruna flickorna i Finland finns, de existerar och här kommer kritiken och perspektivet. Bruna flickor är en essäsamling, en berättelse och många analyser. Den är översatt från finska och jag undrar om det är just därför läsningen inte flyter på så lätt som jag skulle vilja. Något är lite off, vi skyller på översättningen. 3/5.

Överlevnadshandbok för finlandssvenskar (2018) av Alfred Backa. Är du finlandssvensk? Då kommer du läsa denna och fnissa till vid ett och annat ställe. Överlevnadshandbok för finlandssvenskar är en coffee table book i extremt litet format. Den är självfallet briljant både i text och bild pga skaparna Backa-powercouple-Portin. Under läsningen kände jag prestationsskammen komma krypande, det här inte en bok som bidrar till min Bildning och Kunskap. Men fan ändå, den är ju underhållande. 5/5.

Betinkan (2018) av Sabine Forsblom. Vi befinner oss på 70-talet i flickrummet i östra Nyland och jag fattar noll. Jag tragglade mej genom ca 70 sidor och gav upp. Jag fattar att boken är av värde och jag njuter stundvis, men motståndet är för stort för att jag ska orka kämpa mej vidare. Jag övervägde att skriva om en bok jag inte läst pärm till pärm, men om den lämnas bort så försvinner det som ändå går att säga efter 70 sidor. Mje. 2/5.

Lunchbox (2018) av Ellen Greider. Ett seriealbum, surprise surprise! Nej men hej, det är länge sen jag läst ett seriealbum. Detta fick jag låna av Stella som meddelade att författaren är straigt out of serieskolan. Vi följer en högstadieuppväxt tillsammans med Marilyn Manson (?) och det är allt jag kan önka av ett seriealbum. 5/5.

En spellista för sömnlösa nätter (2018) av Dea Solin. Är den finlandssvenska ungdomsromanen som inte funnits. Författaren har kanske finlandssvenskt ursprung med handlingen utspelas i ett annat land, i en annan stad, i storstadens anonymitet. Läsaren får följa med på en dekadent, hjärtekrossad, berusad planlös vandring genom stad och fest. Därtill bör det nämnas att vi i och med Solins debut även fått bredda det lesbiska litterära livet i Svenskfinland, 10 points to Gryffindor! (Pluspoäng för bra titel och bra prämbild) 4/5.

04.11.2018 kl. 10:59

Septemberböcker.

Ni vet vad som gäller. ->

ZOO #1 - Virala genier (2017) av Ted Forsström och Kaj Korkea-aho är den första bok i den populärkulturella serien ZOO. Huvudkaraktären är en pojke i åttan och berättelsen utformas av han mail till den bortflyttade bästisen. Tillsammas jobbar de på sin teckande serie och därav innehåller boken många illustrationer (gjorda av Pentti Otsamo). Boken är fylld av högstadiets alla dramatiska svängningar pepprad med den klassiska Ted&Kaj-humorn. Dock blir boken ordentligt kritiserad ifjol när den gavs ut och jag kan inget annat än hålla med kritikerna. 2/5.

Zoo #2 - Hjärtattack (2018) av Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho är då den andra boken i serien. Här syns en tydligt bearbetning av konceptet utifrån den kritik som den första boken fick. Dock faller diversitetsprojektet platt vilket är synd eftersom ansatsen finns där. Den enda förbättringen är integreringen av illustrationerna och att Penttis namn nu får pryda framsidan. 3/5.

Bara ha roligt (2018) av Maria Maunsbach är motsatsen till vad titeln säger. Det är en provocerande och triggande berättelse om en kvinna som mest av allt vill ha den tvåsamma, monogama, heterosexuella drömmen. Vi får träffa vad jag upplever som en av litteraturens mest avskyvärda karaktärer - Johannes. Fastän läsningen är ryslig och avskyvärt är själva boken briljant. Läs och spy lite över mansbebisarnas herre - Johannes. 5/5.

Bara lite till (2018) av Heidi Hakala är det finlandssvenska bidraget till deskussionen Unga Kvinnor med Prestationsångest. Berättelsen är precis oms den är designad att vara #relatable. Det är en viktig röst som tar plats och läses av alla de andra Duktiga Kvinnorna, cirkeln är sluten och vi är tillbaka på ruta ett. 4/5.

Blixtra, spraka, blända! (2018) av Jenny Jägerfeld är  Jägerfelds debut inom "vuxenlitteraturen". Vi följer en ung kvinna som är dotter till en B-skådis. Penny har skrivit en Augustprisvinnande roman och kämpar nu med bok nummer två samtidigt som hennes alla aspekter i liv krisar ihop sej. Jägerfeld presenterar den kvinnliga konstärssjälen på ett självklart sätt som mot vikt till övrig Knusgårdmani. (PS. Ändå gillar jag hennes ungdomsböcker mycket mer, heh. PPS 2. Titeln är kanske den fulast jag hört på länge DS.) 4/5.

He va he.

Stirra på mina videon medan denna blogg fortsätter sin powernap i graven, HÄR.

28.10.2018 kl. 10:37

Augustiböcker.

Här är jag, på terminens andra dag. Eller tekniskt sett är det min första "skol"dag. Allt börjar om igenom. Ett tomt blad. Och DET är den bästa känslan. Så nu lägger jag sommarläsningen bakom mej och nu ska det fan kommas på fötterna igen. As in, att komma upp på föttrena, inget annat. Okej bra, nu går vi vidare till augustis bokskörd.

Breven från Maresi (2018) av Maria Turtschaninoff är den tredje romanen i serien om det röda klostret. Denna gång följer vi med Maresis liv på hemorten genom att ta del av hennes brev som kommit fram till systrarna. Det är primitivt boende, svält, romanser, kunskapens betydelse och kollektivism. Jag gillade Naondel mer än Breven från Maresi på grund av det exotiska, den mycket högre spänningsfaktorn och de många kvinnoliven vi får följa där. Men Breven från Maresi är ändå mycket läsvärd om en redan läst de två första böckerna. 3,5/5.

Fågeltämjaren (2018) av Karin Erlandsson är dock den en fantasyroman som är uppföljare till Pärlfiskaren. Igen får vi följa de fascinerande barnen som håller ihop och räddar sitt kollektiv. Vi går från pärlfiskeri till skogshuggning och fåglar. Jag läste Fågeltämjaren direkt efter Breven från Maresi och likheterna är slående, det är nästan som att romanerna kommunicerar med varandra. Nu väntat jag tålmodigt på att de två följande böckerna i serien ska komma ut. 4/5.

Så gör jag - konsten att skriva (2012) av Bodil Malmström läste jag för att försöka kickstarta höstterminen. Mest förtrollande var självfallet Bodils säregna ton i boken och det känns som att läsaren får ta del av hemliga tips och anekdoter när Bodil berättar om sin skrivprocess. Det blev också en hel del vikta hundöron. 4/5.

Nej och åter nej (2018) av Nina Lykke lyssnade jag genom på tåget ner till Helsingfors och på flyget över till Göteborg. Det var kanske min andra ljudbok jag lyckats lyssa igenom så det säger någonting. Utöver det var berättelsen om tre-fyra personers liv och kolliderar med varandra mycket relatable och fungerade som en studie i 30-50åringar och deras heterohetsiga liv. Två frågor som ständigt dyker upp i romanen är varför gör vi det vi gör? och varför är det normala galenskap och galenskap det nya normala? Dehär frågorna har även många beröringspunkter med Vegetarinen, båda böckerna är mycket läsvärda. 4,5/5.

Nuckan (2018) av Malin Lindroth glider in med ett nyttgammalt ord i vårt vokabulär, nuckan. Lindroth gör en djupdykning i nuckan och hennes liv genom att relatera till sitt eget liv. Genusfrågor i alla ära men fan vad uppfriskande att läsa om ett perspektiv som jag aldrig hört och eller tänkt på, fastän det alltid funnits där, nuckskapet. Läs för fan, 5/5.

He va he.

21.08.2018 kl. 14:01

Juliböcker.

Once again är jag här en månad för sent. Men hej ingeting sker regelbundet under sommaren, eller typ någonsin. So here we go.

Brorsan är kung! (2016) av Jenny Jägerfeld är en must read för precis alla. Speciellt för barn och preteens och teens och vuxna, ja alla. Den handlar om vänskap, acceptans och kön. Jag önskar att jag kunde slänga in denna lättillgängliga bok i alla lågstadier, punkt slut. 5/5.

Ta det som en man (2017) av Hampus Nessvold var den bok som naturligt följde Brorsan är kung! Det är en berättelse om en ung mans feministiska uppvakning med betoning på mansrollen. Hampus gör även en pjäs med Mia Skäringer i höst och jag önskar att jag kunde se den, men jag får nöja mej med Ta det som en man. 4/5.

Comedy queen (2018) av Jenny Jägerfeld är ännu en tematiskt viktigt bok och därför skriver jag in Jenny på min must read-lista. Just nu väntar jag på att hennes nyaste bok Blixtra, spraka, blända ska dimpa ner i postlådan. Comedy queen handlar om att förlora en förälder och om vägen till att lyckas som stand-up komiker. 5/5.

In transit (2016) av Hannele Mikaela Taivasssalo är som författaren själv beskriver den en existentiell roman av rang. Och jag kan medge att jag inte tagit mej genom hela boken pga sommaren har gjort mej hjärndöd, men i de stunder då jag verkligen kan läser den med skärpa blixtrar det till. 3,5/5.

En allmän teori om glömska (2017) av José Eduardo Agualusa är en uppslukande berättelse om en person som låser in sej i en lägenhet i flera år. Det handlar om den politiska makten, the butterfly effect och så mycket mer. En allmän teori om glömska är på samma sätt som In transit en iderik och mångbottnad roman. 4,5/5.

Vegetarianen (2016) av Han Kang är ju to die for. Alla läste den 2017 och jag läste den nu. Romanen har vunnit fina priser och jag kan förstå varför. Den en tight berättelse om sambanden mellan ett psyke, en kultur och alla band som trasslas ihop där emellan. Det är kvinnokamp av rang, det är en insyn i koreansk kultur, det svämmar över merd patriarkala män och galenskapen är påtaglig. Jag älskade varje minut av Vegetarianen. 6/5.

Människohundarna (2017) av Litterärt skapande är även en gem från ifjol. Det är ju alltid spännande att läsa alster av personer som en känner igen från the digital svenskfinland. Jag uppskattade texterna av Anne Hietanen, Hanna Ylöstaro, Ville Lindholm och Ia Trapp. 4/5. 

Norra latin (2017) av Sara Bergmark Elfgren är en WOW-roman. När jag en gång började läsa den kunde jag inte sluta och när den var läst kunde jag inte släppa berättelsen. Jag gick runt i en dimma av Norra latin i flera dagar. Jag har fortfarande inte läste den omtalade triologi som inledas av Cirkeln som skrevs av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Vill ni läsa en spännande, välskapt och sammanbunden berättelse, läs Norra latin. Och hej queer huvud- och bikaraktärer, hej gymnasietider, hej teaterklassen, HEJ. 6/5.

Älgflickan (2018) av Malin Klingenberg är en liten mullig berättelse om att växa upp eller att inte växa upp. Det handlar om skogen och djuren och deras rättigheter. Det finns lite romans och en allmän skön stämning genom hela boken. 3,5/5.

He va he.

21.08.2018 kl. 14:00

Juniböcker.

För att jag inte helt ska TAPPA min fina rutin att dokumentera lästa böcker så presenterar jag för er: juniböcker!

Farmor dör (2017) av Malin Wollin är fortsättningen Till min dotter, likt den är Farmor dör en bra bok som är lättläst och med substans. Eftersom det nu är nästan två månader sedan jag läste den kan jag inte redogöra för handling eller intrig, och det säger kanske någonting. Åtminstone berättare det något om mitt minne. 3,5/5.

Livet går så fort och så långsamt (2017) av Martina Haag är hennes bok som kom ut efter den fantastiska Det är något som inte stämmer. Tyvärr är Livet går så fort och så långsamt inte lika spektakulär, men den är bra utan wow. Berättelsen kretsar kring höstadietider och vad det betyder att formas som människa. Jag slukar anything highschooly/ungdomsromanigt/osv, så denna var nog right up my alley. 4/5.

Inlandet (2018) av Elin Willows ÄSLKADE JAG, som även resten av den läsande och bloggande finlandssvenska sfären gjorde. Det är ett nordligt litet samhälle, där allting går långsamt medan det sker stordunder i bakgrunden, mellan raderna. Mamma fattade noll av huvudkaraktären och jag relaterade SÅ mycket till henne, det säger kanske något om mamma och mej som personer. 5/5.

Exit väst (2017) av Mohsin Hamid är som jag tror Peppe beskrev det i någon av hennes poddar, en inblick i 2015:s flyktingvåg presenterad i en finslipad litterär form. Språk är högklassigt, stilen hållbar och upplevelsen är hjärtskärande, melankolisk och underbar på samma gång. 5/5.

Je sus (eller hur ska man leva) (2013) av Geir Gulliksen är en liten bok som slank ner i min bibliotekskass. Den ska väl föreställa en ny (?) läsning av fenomenet Jesus. Analyserna är underhållande, men inte mycket mer. Min ateistiska ståndpunkt består. 2,5/5.

1984 (1949) av George Orwell var ca den enda klassiskern jag läste i sommar. Likt Animal farm som jag läste förra sommaren är konceptet on point och dystopifaktorn är hög. Ändå hade jag stora svårigheter att ta mej igenom romanen pga språket. Det flyter inte på ett skönt sätt och det gör det omöjligt att relatera eller sympatisera med huvudkaraktärens röst. Men det är en klassiker av rang, så helt skit var den ändå inte. 3,5/5.

 

He va he.

29.07.2018 kl. 13:12

Hur gör ni?

30 grader inne. 30 grader ute.

Och jag fattar inte hur folk bara fortsätter leva sina liv medan jag ligger på valfri yta och försöker att inte tappa fattningen (detta är inte en överdrift).

Brb,

denna person återgår till vardagen är temperaturen sjunker till 21.

24.07.2018 kl. 17:36

Majböcker.

Studiefri månad! En nästan jobbfri månad! En läsmånad!

Män förklarar saker för mig (2014) av Rebecca Solnit är en samling av essäer varav en var ursprunget eller tanken om mansplaning. I läsandet stund gillade jag den men nu minns jag inget av den, så det säger väl något om de ideér och tankar som förekom i texterna. 3/5.

Hatet: en bok som antifeminism (2013) av Maria Sveland är en uppgörelse med antifeminismen. Sveland ger sej in i och på tankebanor och premisser som gör att antifeminismen frodas och lever gott ännu idag. Mycket läsvärd. 4/5.

Ett eget rum (1929) av Virginia Woolf är en (kort) klassiker som presenterar den välkända tanken om att den skrivande kvinnan behöver 500 pund och ett eget rum med lås på dörren. Många tankar är förlägade, men kärnan håller ännu idag. Argumentet är strukturerat på ett spännande och annorlunda sätt, men sen igen kunde samma argument och slutsats presenteras i en femsidors essä istället för 130 sidor av litterära utsvängningar. 4/5.

Genustrubbel: feminism och identitetens subversion (1990) av Judith Butler är teoriboken jag refererat till ett tiotal gånger men aldrig läst i sin helhet. Fastän än majmånad är slut har jag bara kommit halvvägs, min entusiastiska teoriläsning fadeade ut samtidigt som jobbet började. Men det som jag läst hittills är självfallet guld. Genustrubbel var revolutionerande när den kom ut och den är fortfarande lika relevant. 5/5.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017) av Johannes Anyuru blev hyllad när den gavs ut så jag beställde hem den för ett reapris utan att veta vad jag kunde vänta mej. Men wow, jag fattar hyllningen. Så snyggt språk, så högklassig stil, så relevanta teman (främmandeskap och flyktingar och mänsklighet). 5/5.

The hate u give (2017) av Angie Thomas. Aaaah, jag kämpar och kämpar. Läser några sidor här och några sidor där. Men denna bok tar aldrig slut. Jag vet inte vad det är som gör den så svårläst för just mej (så många andra har gillat den). Det är en viktig berättelse, stilsäkert berättande och en ungdomsbok: alla ingredienser för en högklassig läsupplevelse ändå är det något som skaver. Men hej, fortfarande läsvärd, så läs! 4/5.

Ragga som du shoppar (2018) av Lin Jansson är en feel-good/chick lit (?) bok. Jag ville läsa någonting lätt och jag råkade gå förbi denna på bibban. Jag läser nästan aldrig feel good eller chick lit så jag har inte riktigt på klart vad som utgör de två olika genrerna. Men Ragga som du shoppar handlar om en chick och det är lit, ibland är det feel good och men oftast är det ändå feel bad. Jag gillande sidospåret om en sjuk syster och struntade fullständigt i huvudspåret som verkade vara huvudkaraktärens datingliv. Men hej, jag ville har lättläst och hjärndött och jag fick lättläst och hjärndött. 3/5.

Kärlek liksom (2016) av Johannes Ekholm syntes i Instagram-feeden ifjol och jag kände att jag nu entligen kunde närma mej boken av den up and coming manliga författaren som förklarar saker för mej. Överraskande nog kunde jag inte lägga ifrån mej boken och jag läste ut den på två-tre dagar. Formatet är transkription och omskrivning av inspelat material och chattkonversationer. Jag fastnade mest för temat om arbete och levnad, om hur vi strukturerat vårt samhälle kring just jobb och pengar. Som den anti-jobbare jag är var detta förstås väldigt medhårsstrykande och preach gurl-vänligt. 5/5.

Rosa - den farliga färgen (2011) av Fanny Ambjörnsson är förstås en allt igenom viktig och bra bok. Ambjörnsson analyserar på ett lättillgängligt men ändå vetenskapligt sätt färgen rosa och dess kulturella anknytningar och effekter. Är ni ens en gnutta intresserande av kultur och/eller visuella uttryck ska ni läsa den. 

He va he.

05.06.2018 kl. 18:55

Att komma hemhem.

Att komma hemhem betyder till exempel: 

God mat.

Mystiska ölsorter.

Nya maträtter.

Solig balkong med: läsplats, solplats och matplats.

Att komma hemhem är att samsas under ett tak i både sommarvärme och åskregn.

28.05.2018 kl. 15:06

It is art.

För någon veckan sedan hade Kuntis här i Vasa öppet hus så mamma föreslog att vi skulle gå dit. Jag vet att jag uppskattar museer, speciellt om det finns *bra* utställningar, heh. Men det blir sällan att jag lägger foten innanför det öppna huset. Ibland drömmer jag om att få gå en hel dag i Helsingfors museer men varje gång jag har möjlighet så är det endera stängt eller så finns det inte tillräckligt med tid. Men nu efter en lång pollentät cykeltur kom jag fram till Kuntsi. Där fanns utställningen Grey area av Grönlund-Nisunen. 

På Åbo konstmuseum har jag sätt alldeles tillräckligt av "Finland i missär"-tavlor och Grey area var allt annat än en "fattig gumma sitter på en stubbe"-tavla. Utställningen var både visuell, auditiv och interaktiv. Temat var en kombination av teknologi/naturvetenskap och konst: det var underbart. Det kändes som att få ta del av en vuxen och modern Tillbaka till Vintergatan miljö. Okej nu kanske jag överdriver, men det var en minnesvärd upplevelse.

Jag tänker inte försöka killgissa mej fram som konstkritiker så jag säger bara att det var visuellt och auditivt pleasing även fastän en inte hittade en eller flera "meningar/betydelser". Utställningen pågår till 2.9 så se den om du har vägarna förbi. Eller se min väldigt lagliga ögonblicksfilm av Grey area HÄR.

He va he.

 

28.05.2018 kl. 14:17

Softboi.

Jag sitter och läser Butlers Genustrubbel eftersom jag inte verkar kunna släppa det akademiska. Och för att det känns som obligatorisk läsning. En text som jag citerat tiotals gånger i diverse essäer och uppsatser, utan att ha läst från pärm till pärm. Samma dag fick jag håret klippt och förevigade det på en bild eller trettio.

Bland tjugo bilder fastnade en Softboi som jag aldrig sett tidigare och mina tankar vandrar till Butler. Skulle jag ha ett MSN-konto eller vara en karaktär i Kärlek liksom skulle screennamnet vara SoftBoi_96.

Efter the soft boi kom instagram-influencern och sa hej. Ingen tyckte om henne så hon fick ta sina affiliate-länkar och gå hem.

23.05.2018 kl. 13:46

Att byta liv för en stund.

Det är länge sedan jag har skrivit en "traditionell" bloggtext, eller åtminstone sådana bloggtexter som jag debuterade med på blogspot för några år sen. So bare with me. Det kanske blir krångligt eller platt fall, men jag ska försöka tänka igen efter en längre kortslutning uppe på hjärnkontoret.

Ännu åttonde maj satt jag i det vanliga rummet, med de vanliga böckerna, framför det vanliga gubb-porträttet och varvade skrivande med stirrande och läsande. Ungefär så ser 90% av studerandet ut. Inspiring, right? Den åttonde maj var dock dagen då *det stora slutprojektet* skulle lämnas in för att sedan följas upp med en dag av intensivt städande och packande. Inspiring, right? 24 timmar senare skulle jag sitta på tåget med mej själv och mina fyra väskor påväg till vad jag hoppades skulle bli min sista sommarjobbs-sommar i Vasa. Hoppades gjorde/gör jag eftersom jag vet hur lätt det kommer bli nästa år att ta den "lätta" utvägen och pallra iväg till Vasa än en gång.

Den sista gemensamma kvällen firades med kollektivet (-Julia <3). Vi pratade om sånt som varit, sånt som är och sånt som kanske kommer att vara. Sen pratade vi skit och nonsens, as usual. Att gå från att se varandra minst fem dagar i veckan till att ses möjligen en gång under loppet av tre månader är en omställning på samma sätt som det är en omställning att sova i en annan säng, bo med andra människor och spendera sina dagar på ett annat sätt. Jag vet inte varför jag är så jävla senimental över att "byta ut" personer och hem för tre månader. Kanske är det för att jag tror mej vara en rutinälskande person. Kanske är det för att jag inte har annat att bekymra mej över, just nu.

När jag svettig som fan kånkat två väskor med böcker till biblioteket stannade jag vid ett av två blommande körbärsträd. Sådana som finns på stockholm-Insta:n och verkligen inte i skitiga Åbo. Men där stod en hobbyfotograf, en lifestyle bloggare med medhörande fotografpojkvän, två turister och jag och fotade de rosa blommorna. Klockan var 10:00 och pinsamheten omringade trädet. Trädet i sej var fint, men att få posta dem på valfri plattform var finare.

Att lämna Åbo betyder också att lämna å-promenader med smarta och älskade personer. Men att lämna ett sådant varande får en att sakna och längta för att sedan återuppleva det igen. *Världens mest unoriginal tanke presenterad av Lina Hassel, you're welcome*

Jag vet inte vad det här var. Kanske en nödvändig text för att jag ska kunna switcha från Åbomode till Vasamode. Vad det än var och varför det blev till spelar ingen roll. Nu ska jag gå och fortsätta svettas på grund av det mytomspunna fenomenet, sommar i Finland.

He va he.

Ps, glöm inte att ta del av annat oklart material på YT.

14.05.2018 kl. 19:49

Aprilböcker.

April och böckerna jag läste. Inte var de många, men ack så bra de var.

Karin Erlandssons (2018) Pojken är uppföljaren till deckaren Missdåd. En snöstorm drar in över Nykarleby och alla problem som var olösta i Missdåd spinner vidare och fördjupas. Precis som alla Erlandssons böcker är även Pojken en bladvändare, en naglas fast på sin plats och det blir omöjligt att stig upp innan sista sidan är vänd. Så läsvärd! 5/5.

Jaga vatten av Ellen Strömberg (2018). Alltså. HALLÅ. Denna kräver direkt 10/5. Jag kan på inget sätt försöka hålla medj objektiv i en beskrivning eller bedömning av Jaga vatten. Men trust me, när jag säger att detta är årets bästa finlandssvenska bok, årets bästa ungdomsroman och årets bästa roman, så är den det. Läs ba läs. Ring mej om du vill ha en mer utförlig förklaring av varför den är så bra, det borde ta ca 60 minuter, minst. 10/5.

Denna framtid är vår av ASTRA (2018) är en antologi av personer som jobbat för och med Astra någon gång under Astras 100 verksamma år. Det handlar om framtid, skriven av superba skribenter och det är feminism. Jag började rita hjärtan runt de texter jag gillade. I slutet av min läsning var nästan alla texter hjärtade. Så ja, den var bra. Peppig. Sorglig. Rörande. Smart. 5/5.

Sunnanäng av Astrid Lindgren (1959) är en sagosamling av mer okända (?) sagor av Astrid Lindgren. Den ingick i kurslitteraturen och ja, vad ska en säga? Det var uppfriskande att läsa en ofta bortglömd genre, sagan. Men utöver det var det ganska, mjä. 3/5.

Nils Karlsson-Pyssling av Astrid Lindgren (1949) är ännu en till sagosamling men här finns de mer kända berättelserna Nils Karlsson-Pyssling, Mirabell och Allrakäraste syster. Bara för de klassiskerna så får den ett, mja. 3,5/5.

Mio min Mio av Astrid Lindgren (1954) är en *real* klassiker. Och liksom, ja? Den är bra? Så gullig, idyllisk, sorglig, godhjärtad och rolig. Jag tycker dock att den funkar bäst som teater. Är det en konstigt åsikt? 4/5.

Alla vi barn i Bullerbyn av Astrid Lindgren (1946). Alltså nej, här fick jag ren och skär lejdon på Lindgrens berättelser. Orka med alla idyller och snälla barn, can I please have some darkness? 2/5.

Astrids bilder av Jonas Forsell m.fl. (2006). Som chipset på glassen läste vi diverse biografier av om Lindgren. Cool person, snäll person, rapp person. Jag är ingen gillare av (auto)biografier. Men bilderna var ju fina. 3/5.

Husmoderns död av Sara Danius (2016). I och med kaoset i Svenska Akademin gjorde jag en #knytblus och läste lite av Danius. Det är en essäsamling där hon visar hur jävla smart hon är och jag fattar ca 60% av innehållet. Men hej, det betyder väl att den är bra? 3/5.

He va he. Keep reading.

04.05.2018 kl. 12:16

Det är vår.

Det är vår och dagarna smälter bort lika snabbt som snöhögarna.

 

Jag dricker kaffe ur smutsiga koppar i ett rum insvept i en mild mögellukt med människorna som jag delar vardag med.

Jag beställer hem mat via appen som tar pengar jag inte har.

 

Jag känner ångesten krypa fram men tänker att det nog ska gå bra ändå.

 

Jag går runt i en rutin som känns som allt annat än en rutin.

 

Alla dagar är lika. Ingen bryr sej om jag stiger upp 06 eller 13. Alla dagar är lika.

 

Det finns texter som ska läsas, ett visst antal, under en viss tid. Det ska ta åtta timmar per dag. Ingen bryr sej om det händer 06 eller 23.

Jag köper fina anteckningsböcker och lyssnar på Billie som om allt blir bra sålänge det visuella är skönt.

 

Jag gör youtube-videon för att det är det enda jag vet av. När skärmen spelar upp klipp efter klipp hela kvällen.

 

Vi delar klipp och artiklar med varandra, suckar åt världen och åt oss själva.

 

Jag färgar håret rosa eftersom allt annat är ointressant.

Jag går till gymmet ibland och känner mej nöjd när musklerna värker nästa dag. Nästa gång jag lyfter en vikt är sju dagar senare.

 

Jag går runt med händerna i fickorna för att jag är för lat för att fixa cykeln som stått ute hela vinter.

 

Det är onsdag och det svider bakom den övre tandraden för att jag hetsätit ett paket kex.

 

Min bioroskis står i kylskåpet i två veckor för att jag är för lat för att föra ut den.

 

Jag beställer hem trendbrillor för noll euro och några euro i frakt från vad jag tror är Brasilien. När paketet dimper ner står det China och andra tecken. Jag noterar att detta miljötänk är skenheligt.

Jag och min longboard blir nästan överkörda av en tutande bil och allt jag tänker är fucking oansvariga millennials. Sen skäms jag hela vägen hem.

 

Jag vägrar ta flicksnygga bilder. Sen går jag hem och tar flicksnygga bilder.

 

Det är vår.

27.04.2018 kl. 10:23

Puder, vi njuter.

 

Vi botade våra abstinensbesvär. Vi sjöng i bilen. Vi fikade i skogen med 11-åringar. Vi grillade sojakorv. Vi taste-testade vegansk "mjölk"choklad. Vi njöt.

10.04.2018 kl. 18:54