Marsböcker.

Hej på er! Mars rusade förbi medan jag stod bredvid och skrek äh. Tydligen hade jag Nextory i öronen medan jag skrek för några böcker blev ändå lästa/lyssnade på.

Jag for ner till bror (2018) av Karin Smirnoff. Är en av de alla berättelser om söndriga människor uppe i norr eller ute på landet. Om sådana som återvänder, om sådana som aldrig for bort. Detta verkar vara en pågående trend och därför var Jag for ner till bror den femte boken som innehöll incest och andra destruktiva familje- och kärleksrelationer jag läst inom loppet av 2 månader. Ändå är det språket och själva romanbygget som imponerar mej genom lyssningen fastän jag hade lejdon på själva storyn. 3,5/5.

Haggan (2019) av Aase Berg har en jävla fart och ett driv genom texten som jag saknat den senaste tiden. Det är ett manifest, det är en uppgörelse och den är såväl privat som politiskt. Haggan är arg och det är hon med all rätta. Den hade en sån fart att jag lyssnade ut den på en dag och det händer inte ofta med böcker som är över 5 timmar långa. 5/5.

Nora eller brinn Oslo brinn (2018) av Johanna Frid är en debutroman som påminner om Normal people fast i en skandinavisk tappning. Det finns inslag av danska och norska vilket jag älskade eftersom jag lyssnade på ljudboksversionen. Det är även en fin sammanvävning av hur det är att leva med endometrios och svartsjukedrama. Jag skulle dock ha föredragit endast en endometriosdelen och en fördjupning av denna. 4/5.

Peach (2018) av Emma Glass är, jag vad är den? En omvälvande poetisk berättelse som inte går att parafrasera. Jävlar ändå vilken debut. 5/5.

Jag lämnar ekorrhjulet: ett liv utan lönearbete (2019) av Åsa Axelsson är en beskrivning och en handbok i hur en barnfamilj kan överleva på en lön när ena föräldern blir utmattad. Sparande av pengar som är en stor del av och själva drivet i boken är kittlande. Men jag förstår varför boken varit så kontroversiell. Är det inte en kvinnofälla? Vem har en bakgård att odla alla sina grödor på? Kollapsar inte ekonomin om att alla levde såhär? Jag tycker dock att den är värd en läsning om en intresserar sej för privatekonomi och levnadssituationer. 4/5.

Queer: A Grafic History (2016) av Meg-John Barker är en genomgång av queerteorins(ernas) historia, vågor, perspektiv och nuläge. Boken är gjord i form av ett seriealbum vilket gör läsningen roligare och självfallet lättare att processa när en får para ihop bild och text. All populärvetenskap borde skrivas enligt detta format, nästan. 5/5.

Larmrapporten (2017) av Emma Frans är en till populärvetenskaplig bok, denna gång om källkritik och vetenskaplig praxis. Eftersom jag redan gått x-antal kurser i vetenskapligt skrivande och utövande vet jag inte varför denna bok tilltalade mej. Har jag inte fått nog? Kanske var det tilltalet till *den vanliga människan* som lockade mej. Läsningen var lätt och innehållet relevant. Så läs om du vill lära dej mer om forskning och källkritik. 5/5.

Det växer (2015) av Julia Hansen handlar om en ung kvinnas liv i Stockholm. Ett foster börjar växa, pengarna tar slut, snubben är en skitstövel och skammen tycker på. Det är ett välgjutet seriealbum. 4/5.

Girls just wanna have fun(damentals rights) (2018) av Jessica Hallbäck är en samling av och en utökning av Hallbäcks offentliga aktivistiska konst i form av slagord i Stockholms tunnelbana skriva på reklamaffischer. Mest gillade jag den inledande delen om film och TV, de senare delarna har jag redan sett på Hallbäck IG-konto, så att... Budskapet är åtminstone viktigt! 3,5/5.

Olivia för alltid (2019) av Julia Wickholm är en finlandssvensk ungdomsroman och även Wickholms debut! Jag råkade läsa några recensioner innan jag började läsa och var därför medveten om vilken kritik som väckts. Så under läsningen blev jag positivt överraskad. Olivia rymmer igen för att hitta sina biologiska föräldrar och hittar någonting helt annat, nämnligen ett klasspespektiv. Olivias liv i det omhändertagande kollektivet som hon bor i medan hon är på rymmen påminner mycket om vissa partier i Ormbunkslandet. 4/5.

Patriarkatet får inte festa med oss (2019) av Emma Knyckare är en dokumentation av hur gör en festival, hur en bemöter ett enormt motstånd och medhåll. Som en älskare av behind the scenes-grejer gottade jag ner mej i sponsorskap, sladdar, säkerhetsplaner och övrigt. Dessutom fungerar boken som en fin coffee table book. 5/5.

Kärlekens tunga (2018) av Anna Åhlund stötte jag på i stadsbiblioteket och tyckte att pärmen såg on brand ut och det var den. En snabbläst, till en början komisk tematik som snabbt övergår till en sorglig berättelse. I was bamboozled. 3,5/5.

He va he. Vi ses i april.

25.03.2019 kl. 10:29

Februariböcker.

Hej, här är jag som sist i världen kom överens med tanken på att ljud- och eböcker verkligen är någonting att ha. Speciellt om en vill läsa böcker som är omöjliga att få tag på i bibban och som plånboken inte tillåter att köpas. Så Nextory I am your bitch, you're welcome.

Välkommen till din psykos (2012) av Nanna Johansson. Här har vi ju mer eller mindre ett studium av Nanna Johanssons verksamma tid som serietecknare. Alla tre böcker består av blandade tekniker, vilka mest består av urklipp och påteckande element. Vad gäller Välkommen till din psykos var det den jag gillade minst. 3/5.

Fulheten (2009) av Nanna Johansson. Både Fulheten och Hur man botar en feminist är mer träffsäkra i sin komik och stilsäkerhet. Bortsett från det var dessa ändå serieböcker som faller i glömska och blurras med andra vita svenska feministers berättelser om patriarkatet, det mentala tillståndet och kroppen groteska varande. 3,5/5.

Hur man botar en feminist (2013) av Nanna Johansson. 4/5.

Ett jävla solsken - en biografi om Ester Blenda Nordström (2017) av Fatima Bremmer var en av de första ljudböckerna jag verkligen tog med igenom utan någon märkbar smärta. Som alla andra sa redan för två år sedan, Ett jävla solsken är den enda fiktionaliserade biografin en behöver läsa. Den är skriven på ett medryckande sätt och berättselsen är värd en plats i åtminstone den svenska litteraturens kanon. 5/5.

Slutet (2018) av Mats Strandberg är väl Mats första självständiga YA bok efter Cirkeln-triologin som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. I berättelsen är apokalypsen nära och vi får en närstudie i vilka val och tankar 17-åringar måste göra och genomgå när döden flåsar en i nacken. Slutet är intrigdriven och uppslukande men jag kan inget annat än jämföra den med Bergmark Elfgrens Norra Latin och konstatera att den ändå vinner med stor marginal. Slutet känns lite för platt och klycshig för att höja sej till en nivå där det finns annat än ett saftigt upplägg. 4/5.

Moxie - dags att slå tillbaka! (2017) av Jennifer Mathieu är en amerikansk feministisk ungdomsbok. Vi får följa en high school studerandes *uppvaknande* i en liten by någonstans i Texas. Nu vet jag inte om det är översättningen som gör att berättelsen verkar klyschig och on the nose eller om orginalet också är lika platt. Men jag tänker att den ändå är en viktig bok för unga personer idag, eller är unga idag smartare än det här? idk, 3/5.

Alltid fucka upp (2018) av Moa Romanova är en estetisk dröm, färgerna och linjerna är ren ögonmat, lol. Den här serieromanen känns också på en annan nivå än alla de som flyger under radarn och avverkas lätt. Här har vi något mer som står på Bim Erikssons/Liv Strömqvists nivå, något mycket minnesvärt. 5/5.

Feministfällan (2018) av Nina Åkestam är vad jag skulle kalla en längre essä i stil med Bad feminist. Det är en diskussion om feminismen problem och ståndpunkter idag, vad vi gör, vad vi borde göra och vad vi verkligen inte ska göra. Förslagen och analyserna som ställs fram är relevanta och innovativa, de sätter fart på den annars stagnerade diskussionen. Dock faller Åkestam ner i den klassiska fällan: x är irrelevant, gör y istället. Vilket är en förklaringsmodell som kritiserats av feminister, dock förstår jag att den modellen är ofrånkomlig när en vill kritisera och föreslå nya metoder. Jaja, läs ba läs. 5/5.

Gråleken (2019) av Maria Sveland är som en blandning av Pappaklausulen, Jag som var så rolig att dricka vin med och Arv och miljö. Jag läste någonstans att Gråleken ska fungera som svar på Fröken Julie, och det kanske den gör. Den moderna nämnaren är en fucked up dude som till en början verkar vara "snäll och trevlig", senare framkommer det att så är inte fallet. Språkligt är Gråleken inget mästerverk och den lilla spökparentesen känns krystad, men historien håller väl som moralisk kompass och som ett dokument över den samtida kärnfamiljen. 3/5.

Bögtjejen (2018) av Aleksa Lundström är en berättelse om författarens upplevelser av att vara queer i 90-talets Stockholm. Berättelsen är självfallet viktig, omvälvande och berörande. Aleksa lyckas också med att förmedla historien utan att tumma allt för mycket på den litterära kvaliteten. 4/5.

Psycho girl (2018) av Agnes Jakobsson kan lätt liknas vid Lunchbox både i stil och i innehåll. Det är en hjärtskärande historia om hur ologisk och beroendeframkallande en förälskelse kan vara, speciellt när maktpositioner missbrukas. Psycho girl övertygar också läsaren om att hen får ta del av en genuin bild av hur det är att vara 20-någonting i Stockholm 2019. Än en gång får det konstateras att dudes är sämst, objektivt sämst. 5/5.

He va he.

25.02.2019 kl. 13:25

Sweden, baby!

Vi var i Stockholm för att se Billie Eilish. Vi filmade spektaklet för att minnas och för att få dela med oss. Så här kommer vår något långa vlog, enjoy!

 

21.02.2019 kl. 13:23

Borgå.

Nuförtiden använder jag tydligen bloggen som ett öppet fotoalbum, om så är fallet, här kommer en drös med bilder från Borgå. Daterade 4-6.1.2019.

First up, Oodi.

Entusiasmen var, hög?

Second up, Kiasma.

Third up, gamla stan, Borgå.

Fourth up, Borgåskogen.

Fifth up, bild med domkyrkan, barely visible.

He va he.

05.02.2019 kl. 08:17

Ett nytt år.

Här är bilder från nyåret som egentligen skulle postas ja, efter nyåret men här är vi nu och det är februari. Så från oss alla, till er alla, ett riktigt gott nytt år. Och jag hoppas att janauri har snäll med dej.

@kokkola

w/ bae

gruppdynamiken

He va he.

04.02.2019 kl. 08:16

Januariböcker.

People vi är i tid! Eller jag är åtminstone i tid och ni har ingen påverkan eller inverkan på det. Jaunariböckerna var inte många men de som lästes lämnade ett avtryck.

Det händer nu (2010) av Sofia Nordin var ett boktips av Stella. Det är en tweenbok om hur det är att bli kär i sin bästa kompis och vad det innebär att mittiallt vara skolans lesbian. Den är känslosam och livsviktig, som alla böcker för högstadieåldern bör vara. 4/5.

Gonattsagor för rebelltjejer 2 (2018) av Elena Favilli & Francesca Cavallo är den andra delen av bokserien rebelltjejer. Den är precis som den första ett lexikon av tjejer som gjort ett intryck på sin omvärld. Den är peppande och rörande men får mej stundvis att känna mej värdelös eftersom tjejernas framgångar verkar gudalika. Hur som helst är det ett uppslag i vad det betyder att vara annorlunda och modig. Dessutom är illustrationerna fantastiska. 4/5.

Arv och miljö (2016) av Vigdis Hjorth inleds med ett bråk över ett arv och slutar med det mest oväntade. Vi får följa en brusten familj där sanningen långsamt sipprar ut. Det är både spännande, hjärtskärnade och välskrivet. 5/5.

Jag som var så rolig att dricka vin med - rapport från ett år som nykter alkoholist (2019) av Rebecka Åhlund. Titeln informerar precis om vad det handlar om. Berättelsen är genomtänk och reflekterade men precis så dömande och preachy som en kan vänta sej. 4/5.

Hunger - historien om (min) kropp (2017) av Roxane Gay är en viktig självbiografisk berättelse. Fastän hela kulturlandskapet verkar hata självbiografier är denna ändå en som tagits emot med öppna armar. Gay berättar sin egen kroppshistoria genom att samtidigt knyta an till världen runtomkring och göra inlägg i aktuella debatter. Den är mycket läsvärd, läs den efter att du läst Bad feminist av Gay. 5/5.

He va he.

03.02.2019 kl. 12:57

En jul av katter.

Istället för att göra nån traditionell uppräkning av vad jag gjort under julledigheten tänkte jag föreviga ett par av många kattbilder jag samlat på mej under Vasavistelsen. Enjoy.

Först och främst kan jag presentera kampen om kontorsstolen. Det pågår en ständig maktkamp mellan människa och katter vad gäller denna ganska så obetydliga stol. Vilket syns tydligt i Leias uppretade blick, vilken i och för sej syns på varje bild av henne p.g.a. arg katt.

Julkatter i andra stolar. Mycket festligt. Mindre festligt var deras provokationer gentemot julgranen.

Blomätande och skåpkrypande katter. Juldukarna och -gardinerna var mer vita än röda så att säga.

Avslutningsvis ett face som säger att om jag inte avlägsnar mej från kontorsstolen inom kort kommer klor att viftas och fräs kommer att utropas. Just a warning.

He va he.

14.01.2019 kl. 14:12

Decemberböcker.

December var snällhetens månad i bokväg. Alla böcker blev konsumerade under jullovet och det blev mest lättillgängliga berättelser.

Mig blir du snart kär i (2010) - Nanna Johansson. Alla grafiska romaner/album/samlingar njöt jag av något otroligt efter en längre paus från just den här genren. Det verkar vara allt eller inget som gäller för den här typen av litteratur. Men eftersom jag läste alla i ett långt streck i stadsbiblioteket minns jag ca noll av varje individuella verk. 

Blixt från oklar himmel (2017) - Sara Granér. Därför kör jag på en allmän tanke om att dessa böcker är viktiga, både visuellt och tematiskt. Det känns som böcker för mej, böcker om mej, böcker som lever med mej. Vem denna jag är? Kanske en ung överlevande person 2019? 

Livet, ditt as (2018) - Nina Hemmingsson. Nina Hemmingsson är förstås i en kategori för sej. Härregud sådana träffsäkra och känslomässiga bildhelheter. 5/5.

Homeparty med Gudrun (2016) - Gudrun Schyrman & Ellen Ekman. Uppskattade verkligen insynen i en del av den svenska politiken, speciellt när det presenterades med Ellen Ekmans illustrationer. 5/5.

Naturlig skönhet (2017) - Nanna Johansson. Dessa två fortsätter på samma strömning och linje, en tackar en tackar.

Måste carpa (2017) - Lisa Ewald.

Allt jag inte sa (2017) - Yrsa Walldén. På någon vänster fick jag syn på Flickvänsmaterial via IG och blev intresserad av en för mej okänd svensk ungdomsförfattare. Eftersom det sedan länge är en av mina favoritgenrer kunde jag inget annat än älskar Allt jag inte sa. Det är en coming of age berättelse med queer tematik. Den känns kanske liiiite för barnslig för att kretsa kring en person som börjar universitetet men hej, en hjärtskärande ung romans är ändå alltid välkommen. 4/5.

Flickvänsmaterial (2018) - Yrsa Walldén. Flickvänsmaterialet är Walldéns andra roman och här märks det verkligen att berättandet har blivit skarpare och mer självsäkert. Det är inte bara den fina pärmbilden illustrerad av Bim Eriksson som gör boken värd en läsning utan även berättelsen om en dekadent queer ungdomssommar lämnar ett intryck. Den är dramatisk, humoristisk, angstig och fängslande på det sättet som en ungdomsroman bör vara. 5/5.

 

08.01.2019 kl. 14:36

Novemberböcker.

Här är vi nu och redogör för novemberböcker i januari. Vad kan en göra annat än sätta igång?

Pappaklausulen (2018) av Jonas Hassen Khemiri. Är självfallet ett mästerverk, kan en påstå något annat om Khemiris böcker? Det är familjeproblem ur många olika perspektiv, det gör ont, det missförstås och alla försöker bara överleva. Karaktärerna är otroligt störande och men väldigt runda. 5/5.

Mamma november (2018) av Peter Sandström. Sandström är väl svenskfinlands golden boy, och en mer rimlig version av Kjell Westö och därför älskar vi honom. Språket är något utöver det normala och historierna är både sällsamma och storslagna på samma gång. 5/5.

Rich boy (2018) av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. En generationroman som är mer än en dammig berättelse om svält, död och Amirikafarare. Rich boy är kvinnornas berättelse om så mycket förtryck, sorg och psyke. 5/5.

Under bokmässan nappade jag åt mej några nummer av Poster stories. Soffgruppen av Axel Åhman var humoristisk och medryckande. Den lämnade tydligen ett stort intryck eftersom jag återkommer till den flera gånger i veckan. Nuförtiden är jag även rädd för divansoffor, tro det eller ej. 5/5. Milröks innehåll och intryck har jag tyvärr glömt bort nu så här två månader senare.

He va he.

08.01.2019 kl. 11:35

Novemberväder.

Det är november nu.

Det är november nu och alla pratar om - det kalla vädret. De mörka kvällarna. Att det är november. Att allt går så snabbt. Det är november nu och alla pratar om väder och dagar. Det är november nu och vi pratar om väder och den senaste skandalen och katastrofen.

Det är november nu och bloggverktyget vägrar ladda upp bilder rätt väg och i rätt storlek. Bara föreställ er att där finns kex framför träd i samma kulörer.

11.11.2018 kl. 14:14

Oktoberböcker.

Notera att jag är nästan i tid med inlägget den här månaden.

Bruna flickor (2018) av Koko Hubara. De bruna flickorna i Finland finns, de existerar och här kommer kritiken och perspektivet. Bruna flickor är en essäsamling, en berättelse och många analyser. Den är översatt från finska och jag undrar om det är just därför läsningen inte flyter på så lätt som jag skulle vilja. Något är lite off, vi skyller på översättningen. 3/5.

Överlevnadshandbok för finlandssvenskar (2018) av Alfred Backa. Är du finlandssvensk? Då kommer du läsa denna och fnissa till vid ett och annat ställe. Överlevnadshandbok för finlandssvenskar är en coffee table book i extremt litet format. Den är självfallet briljant både i text och bild pga skaparna Backa-powercouple-Portin. Under läsningen kände jag prestationsskammen komma krypande, det här inte en bok som bidrar till min Bildning och Kunskap. Men fan ändå, den är ju underhållande. 5/5.

Betinkan (2018) av Sabine Forsblom. Vi befinner oss på 70-talet i flickrummet i östra Nyland och jag fattar noll. Jag tragglade mej genom ca 70 sidor och gav upp. Jag fattar att boken är av värde och jag njuter stundvis, men motståndet är för stort för att jag ska orka kämpa mej vidare. Jag övervägde att skriva om en bok jag inte läst pärm till pärm, men om den lämnas bort så försvinner det som ändå går att säga efter 70 sidor. Mje. 2/5.

Lunchbox (2018) av Ellen Greider. Ett seriealbum, surprise surprise! Nej men hej, det är länge sen jag läst ett seriealbum. Detta fick jag låna av Stella som meddelade att författaren är straigt out of serieskolan. Vi följer en högstadieuppväxt tillsammans med Marilyn Manson (?) och det är allt jag kan önka av ett seriealbum. 5/5.

En spellista för sömnlösa nätter (2018) av Dea Solin. Är den finlandssvenska ungdomsromanen som inte funnits. Författaren har kanske finlandssvenskt ursprung med handlingen utspelas i ett annat land, i en annan stad, i storstadens anonymitet. Läsaren får följa med på en dekadent, hjärtekrossad, berusad planlös vandring genom stad och fest. Därtill bör det nämnas att vi i och med Solins debut även fått bredda det lesbiska litterära livet i Svenskfinland, 10 points to Gryffindor! (Pluspoäng för bra titel och bra prämbild) 4/5.

04.11.2018 kl. 10:59

Septemberböcker.

Ni vet vad som gäller. ->

ZOO #1 - Virala genier (2017) av Ted Forsström och Kaj Korkea-aho är den första bok i den populärkulturella serien ZOO. Huvudkaraktären är en pojke i åttan och berättelsen utformas av han mail till den bortflyttade bästisen. Tillsammas jobbar de på sin teckande serie och därav innehåller boken många illustrationer (gjorda av Pentti Otsamo). Boken är fylld av högstadiets alla dramatiska svängningar pepprad med den klassiska Ted&Kaj-humorn. Dock blir boken ordentligt kritiserad ifjol när den gavs ut och jag kan inget annat än hålla med kritikerna. 2/5.

Zoo #2 - Hjärtattack (2018) av Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho är då den andra boken i serien. Här syns en tydligt bearbetning av konceptet utifrån den kritik som den första boken fick. Dock faller diversitetsprojektet platt vilket är synd eftersom ansatsen finns där. Den enda förbättringen är integreringen av illustrationerna och att Penttis namn nu får pryda framsidan. 3/5.

Bara ha roligt (2018) av Maria Maunsbach är motsatsen till vad titeln säger. Det är en provocerande och triggande berättelse om en kvinna som mest av allt vill ha den tvåsamma, monogama, heterosexuella drömmen. Vi får träffa vad jag upplever som en av litteraturens mest avskyvärda karaktärer - Johannes. Fastän läsningen är ryslig och avskyvärt är själva boken briljant. Läs och spy lite över mansbebisarnas herre - Johannes. 5/5.

Bara lite till (2018) av Heidi Hakala är det finlandssvenska bidraget till deskussionen Unga Kvinnor med Prestationsångest. Berättelsen är precis oms den är designad att vara #relatable. Det är en viktig röst som tar plats och läses av alla de andra Duktiga Kvinnorna, cirkeln är sluten och vi är tillbaka på ruta ett. 4/5.

Blixtra, spraka, blända! (2018) av Jenny Jägerfeld är  Jägerfelds debut inom "vuxenlitteraturen". Vi följer en ung kvinna som är dotter till en B-skådis. Penny har skrivit en Augustprisvinnande roman och kämpar nu med bok nummer två samtidigt som hennes alla aspekter i liv krisar ihop sej. Jägerfeld presenterar den kvinnliga konstärssjälen på ett självklart sätt som mot vikt till övrig Knusgårdmani. (PS. Ändå gillar jag hennes ungdomsböcker mycket mer, heh. PPS 2. Titeln är kanske den fulast jag hört på länge DS.) 4/5.

He va he.

Stirra på mina videon medan denna blogg fortsätter sin powernap i graven, HÄR.

28.10.2018 kl. 10:37

Augustiböcker.

Här är jag, på terminens andra dag. Eller tekniskt sett är det min första "skol"dag. Allt börjar om igenom. Ett tomt blad. Och DET är den bästa känslan. Så nu lägger jag sommarläsningen bakom mej och nu ska det fan kommas på fötterna igen. As in, att komma upp på föttrena, inget annat. Okej bra, nu går vi vidare till augustis bokskörd.

Breven från Maresi (2018) av Maria Turtschaninoff är den tredje romanen i serien om det röda klostret. Denna gång följer vi med Maresis liv på hemorten genom att ta del av hennes brev som kommit fram till systrarna. Det är primitivt boende, svält, romanser, kunskapens betydelse och kollektivism. Jag gillade Naondel mer än Breven från Maresi på grund av det exotiska, den mycket högre spänningsfaktorn och de många kvinnoliven vi får följa där. Men Breven från Maresi är ändå mycket läsvärd om en redan läst de två första böckerna. 3,5/5.

Fågeltämjaren (2018) av Karin Erlandsson är dock den en fantasyroman som är uppföljare till Pärlfiskaren. Igen får vi följa de fascinerande barnen som håller ihop och räddar sitt kollektiv. Vi går från pärlfiskeri till skogshuggning och fåglar. Jag läste Fågeltämjaren direkt efter Breven från Maresi och likheterna är slående, det är nästan som att romanerna kommunicerar med varandra. Nu väntat jag tålmodigt på att de två följande böckerna i serien ska komma ut. 4/5.

Så gör jag - konsten att skriva (2012) av Bodil Malmström läste jag för att försöka kickstarta höstterminen. Mest förtrollande var självfallet Bodils säregna ton i boken och det känns som att läsaren får ta del av hemliga tips och anekdoter när Bodil berättar om sin skrivprocess. Det blev också en hel del vikta hundöron. 4/5.

Nej och åter nej (2018) av Nina Lykke lyssnade jag genom på tåget ner till Helsingfors och på flyget över till Göteborg. Det var kanske min andra ljudbok jag lyckats lyssa igenom så det säger någonting. Utöver det var berättelsen om tre-fyra personers liv och kolliderar med varandra mycket relatable och fungerade som en studie i 30-50åringar och deras heterohetsiga liv. Två frågor som ständigt dyker upp i romanen är varför gör vi det vi gör? och varför är det normala galenskap och galenskap det nya normala? Dehär frågorna har även många beröringspunkter med Vegetarinen, båda böckerna är mycket läsvärda. 4,5/5.

Nuckan (2018) av Malin Lindroth glider in med ett nyttgammalt ord i vårt vokabulär, nuckan. Lindroth gör en djupdykning i nuckan och hennes liv genom att relatera till sitt eget liv. Genusfrågor i alla ära men fan vad uppfriskande att läsa om ett perspektiv som jag aldrig hört och eller tänkt på, fastän det alltid funnits där, nuckskapet. Läs för fan, 5/5.

He va he.

21.08.2018 kl. 14:01

Juliböcker.

Once again är jag här en månad för sent. Men hej ingeting sker regelbundet under sommaren, eller typ någonsin. So here we go.

Brorsan är kung! (2016) av Jenny Jägerfeld är en must read för precis alla. Speciellt för barn och preteens och teens och vuxna, ja alla. Den handlar om vänskap, acceptans och kön. Jag önskar att jag kunde slänga in denna lättillgängliga bok i alla lågstadier, punkt slut. 5/5.

Ta det som en man (2017) av Hampus Nessvold var den bok som naturligt följde Brorsan är kung! Det är en berättelse om en ung mans feministiska uppvakning med betoning på mansrollen. Hampus gör även en pjäs med Mia Skäringer i höst och jag önskar att jag kunde se den, men jag får nöja mej med Ta det som en man. 4/5.

Comedy queen (2018) av Jenny Jägerfeld är ännu en tematiskt viktigt bok och därför skriver jag in Jenny på min must read-lista. Just nu väntar jag på att hennes nyaste bok Blixtra, spraka, blända ska dimpa ner i postlådan. Comedy queen handlar om att förlora en förälder och om vägen till att lyckas som stand-up komiker. 5/5.

In transit (2016) av Hannele Mikaela Taivasssalo är som författaren själv beskriver den en existentiell roman av rang. Och jag kan medge att jag inte tagit mej genom hela boken pga sommaren har gjort mej hjärndöd, men i de stunder då jag verkligen kan läser den med skärpa blixtrar det till. 3,5/5.

En allmän teori om glömska (2017) av José Eduardo Agualusa är en uppslukande berättelse om en person som låser in sej i en lägenhet i flera år. Det handlar om den politiska makten, the butterfly effect och så mycket mer. En allmän teori om glömska är på samma sätt som In transit en iderik och mångbottnad roman. 4,5/5.

Vegetarianen (2016) av Han Kang är ju to die for. Alla läste den 2017 och jag läste den nu. Romanen har vunnit fina priser och jag kan förstå varför. Den en tight berättelse om sambanden mellan ett psyke, en kultur och alla band som trasslas ihop där emellan. Det är kvinnokamp av rang, det är en insyn i koreansk kultur, det svämmar över merd patriarkala män och galenskapen är påtaglig. Jag älskade varje minut av Vegetarianen. 6/5.

Människohundarna (2017) av Litterärt skapande är även en gem från ifjol. Det är ju alltid spännande att läsa alster av personer som en känner igen från the digital svenskfinland. Jag uppskattade texterna av Anne Hietanen, Hanna Ylöstaro, Ville Lindholm och Ia Trapp. 4/5. 

Norra latin (2017) av Sara Bergmark Elfgren är en WOW-roman. När jag en gång började läsa den kunde jag inte sluta och när den var läst kunde jag inte släppa berättelsen. Jag gick runt i en dimma av Norra latin i flera dagar. Jag har fortfarande inte läste den omtalade triologi som inledas av Cirkeln som skrevs av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Vill ni läsa en spännande, välskapt och sammanbunden berättelse, läs Norra latin. Och hej queer huvud- och bikaraktärer, hej gymnasietider, hej teaterklassen, HEJ. 6/5.

Älgflickan (2018) av Malin Klingenberg är en liten mullig berättelse om att växa upp eller att inte växa upp. Det handlar om skogen och djuren och deras rättigheter. Det finns lite romans och en allmän skön stämning genom hela boken. 3,5/5.

He va he.

21.08.2018 kl. 14:00

Juniböcker.

För att jag inte helt ska TAPPA min fina rutin att dokumentera lästa böcker så presenterar jag för er: juniböcker!

Farmor dör (2017) av Malin Wollin är fortsättningen Till min dotter, likt den är Farmor dör en bra bok som är lättläst och med substans. Eftersom det nu är nästan två månader sedan jag läste den kan jag inte redogöra för handling eller intrig, och det säger kanske någonting. Åtminstone berättare det något om mitt minne. 3,5/5.

Livet går så fort och så långsamt (2017) av Martina Haag är hennes bok som kom ut efter den fantastiska Det är något som inte stämmer. Tyvärr är Livet går så fort och så långsamt inte lika spektakulär, men den är bra utan wow. Berättelsen kretsar kring höstadietider och vad det betyder att formas som människa. Jag slukar anything highschooly/ungdomsromanigt/osv, så denna var nog right up my alley. 4/5.

Inlandet (2018) av Elin Willows ÄSLKADE JAG, som även resten av den läsande och bloggande finlandssvenska sfären gjorde. Det är ett nordligt litet samhälle, där allting går långsamt medan det sker stordunder i bakgrunden, mellan raderna. Mamma fattade noll av huvudkaraktären och jag relaterade SÅ mycket till henne, det säger kanske något om mamma och mej som personer. 5/5.

Exit väst (2017) av Mohsin Hamid är som jag tror Peppe beskrev det i någon av hennes poddar, en inblick i 2015:s flyktingvåg presenterad i en finslipad litterär form. Språk är högklassigt, stilen hållbar och upplevelsen är hjärtskärande, melankolisk och underbar på samma gång. 5/5.

Je sus (eller hur ska man leva) (2013) av Geir Gulliksen är en liten bok som slank ner i min bibliotekskass. Den ska väl föreställa en ny (?) läsning av fenomenet Jesus. Analyserna är underhållande, men inte mycket mer. Min ateistiska ståndpunkt består. 2,5/5.

1984 (1949) av George Orwell var ca den enda klassiskern jag läste i sommar. Likt Animal farm som jag läste förra sommaren är konceptet on point och dystopifaktorn är hög. Ändå hade jag stora svårigheter att ta mej igenom romanen pga språket. Det flyter inte på ett skönt sätt och det gör det omöjligt att relatera eller sympatisera med huvudkaraktärens röst. Men det är en klassiker av rang, så helt skit var den ändå inte. 3,5/5.

 

He va he.

29.07.2018 kl. 13:12