Majböcker.

Hej Lina, vad har du läst under månaden som gått? Nå dessa skapelser nedan förstås! Nu börjar kurslitteraturen ta slut och en sommar av fria litteraturval står vid dörren. Hur ska en hinna läsa allt, kommer det finnas kvar någon läslust?

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen (2016) påminner mej på De polyglotta älskarna men är mindre älskvärd. Det handlar om ett äktenskap som gått i kras. Kvinnan springer i skogen och hittar en ny partner. Mannen går hemma och är störig. Mjä, 3/5.

Ett litet liv av Hanya Yanagihara (2016). Om jag ska vara ärlig har jag inte läst ut den ännu, för att den är låååång och bra! Jag känner att jag vill suga på karamellen några veckor till. Läsa några sidor här och några fler sidor där. Vilket mästerverk. 5/5.

Synd av Elin Lucassi (2017) gav mej inte det jag hade förväntat mej. Jag älskar  Lucassis seriestripar i Politism men denna serieroman är liksom osammanhängande och lämnar en otillfredställd. Ok, men inget mer. 3/5.

Pojkarna av Jessica Schiefauer (2011) är Augustvinnare vilket jag förstår. Det är en berättelse om barn vs tonåring, om könsidentitet och sexualitet, det är mystik och magi. Boken är både en ungdomsroman och en 'vuxen'roman på samma gång. Lättläst och kort men välskapt. 5/5.

Allt kommer bli bra av Lisa Ewald (2013) är ett seriealbum bestående av mer bild är text. Den är sprängfylld av bildspråk, kritik, humor, witt, feminism, analys och allt annat bra som ett seriealbum ska innehålla. 5/5.

Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström (2016) är ett måste efter att en läst Århundraders kärlekssaga. Jag tror jag borde läsa om den för att fullt se potentialen. Under den första läsningen var jag mest stolt över att jag såg och fattade intertextuella kopplingar, he he. 4/5.

He va he.

29.05.2017 kl. 20:37

Ingen sanning utan lögner.

Här sitter jag den 13 maj och skriver essä. Den sista som ska vara inlämnad före sommaryran kan börja. Men det är den svårare sortens essä. Den som kräver att en läser, tänker, läser mer, tänker mer i all oändlighet för att till sist sitta ner och skriva om läsandet och tänkandet.

Jag undrar ofta när jag ska bli avslöjda, när alla ord i världen visar sej vara en lögn som jag nonchalant skrivit ner och skickat in. När släpper någon bomben, när är dagen kommen? Hur mycket jag än hänvisar, reciterar och predikar om påståenden hit och dit övertygar jag aldrig mej själv. Jag sitter där och känner hur sedsteg, förvridning, överdrift och mörkläggning påminner mer och mer om Trumps mediashaming. Men med rätt finess och fingerfärdighet kan jag skriva mej till rätt vitsord på samma sätt som Trump stegade in i Vita huset.

Deadline närmar sej så det är bäst att fortsätta fejka sej fram likt varje husfridsknull i historien. Ciao. (Ja, Masters on None 2 var superb)

Naturlig attityd, redigering och hår - not even once.

13.05.2017 kl. 15:00

Täcket och tryggheten.

Ibland vill du bara vara en av tingen i rummet. En golvlampa. En staty. Inanimat.

Den instiktiva handlingen att bädda runt sej, bygga bo.

Att ta med sej lite av nattens värme och mjukhet in på morgontimmen.

Att bara vilja försvinna in i madrassen och vinna kurragömman mot livet.

Att få blöda ut förvivlan och hänga upp den på tork.

Att få vistas i drömmarna land.

Att få tackla dagen iförd superhjälteskrud.

08.05.2017 kl. 12:00

Bubbalicious.

Jag står i köket med en behållare såpbubblevätska och tvekar. Får en verkligen blåsa såpbubblor inom hus? Är det en grej? Förstörs golvet? Vem kommer att bli arg på mej? I nästa sekund inser jag att jag fick bubblorna i present på min 21-årsdag, jag är alltså 21 år. Bor ensam. Är myndig. Och kan ju självfallet bestämma själv om jag vill blåsa såpbubblor i köket eller inte. Haha, vilket privilegium! Jag öppnar behållaren och blåser genom det stora hålet för let's face it, vem har någonsin lyckas skapa fina bubblor ur det lilla hålet? Jag blåser, sakta men i en jämn takt, vilken 5-åring som helst skulle vara avundsjuk på mängden glänsande bubblor som mittiallt seglar omkring fram för mej. Ögonblicket varar i kanske tre verkliga ögonblick och sedan är förtrollningen bruten.

Fan, nu kommer det att vara halt på golvet och troligtvis några fläckar här och där.

Jag fick svar på min fråga, det var jag själv som skulle bli arg. En får inte blåsa såpbubblor inomhus. Ibland är det kontraproduktivt att har barnasinnet i behåll och tvätta sina egna golv.

03.05.2017 kl. 18:31

Aprilböcker.

April är den sista månaden bestående av 75% kurslitteratur. Sommarens bokhylla är mycket efterlängtad. Men först har april knopp i håret och det bör uppmärksammas med snöyra och min tjugoförsta födelsedag. Grattis till mej och blä till dej, snön!

Prupurfärgen av Alice Walker (1982) berörde något otroligt. Läs om kvinnoförtryck, rasism, klass och religion. Läs, bara läs. 5/5.

Spleenish av Ulla Donner (2017) fick jag låna av Rebecca efter att vi upptänkt en gemensam kärlek för serieromaner. Finlandssvenskt, formatet seriealbum, samtida Helsingfors och en hel hög av spleen är den perfekta kombon för att smörja mitt litterära hjärta. Så bra, så fin, så humoristisk, så kritisk, så allt. 5/5.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff (2016) gör att jag börjar tvivla på mitt omdömme för här kommer ännu en fullträff. Den är fjolårets Augustpristagare och fantastisk. En fläta av tankar, händelser och älskare. 5/5.

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson (1968). Tove är alltid Tove, vilket är en trygghet i sej. Denhär boken känns som en uppvärmning till Sommarboken (1972) men är ändå sin egen. Den består av små lågmälda berättelser och gör sej bra som en lugnande stund under dagen. 4/5.

Vänd om min längtan av Ann-Luise Bertell (2016) är hyllad svenskfinland över och jag måste väl ställa mej i kören. Men just när jag läste den hade jag fyllt min kvot med *eländiga emigrations berättelser och Finlands bittra folksjäl* så själva intrigen var inte den intressantaste. Annat är det med stilen, språket och utformningen. 4/5.

Det finns ingenstans att fly (2016) av Ester Eriksson. Ännu ett seriealbum lånat av Rebecca. Det visuella tilltalar mej inte lika mycket som Spleenish gör, men berättelsen berör. Läsaren möter psykisk ohälsa och vidriga män. 4/5.

Aniara (1956) av Harry Martinson. I praktiken förstår jag storheten i Aniara men den får inte min känslonerv att darra. Inga andra nerver heller. Njä. 3/5.

Is av Ulla-Lena Lundberg (2012) har lärarna tjatat om sedan utgivningen. Den är prisbelönt och läst. Men alltså nejnejnej. Tydligen är inte GammelFinland min grej. Måste en vara född före -63 för att uppskatta Is, va? 2/5.

The New York Triology (1985) av Paul Auster består som ni förstår av tre böcker men det är den första som är fantastisk. Den finns så många trådar, perspektiv, vinkar och blinkningar att uppfatta och beundra. 5/5.

He va he.

30.04.2017 kl. 10:00

Jukkapoika, Kulturtanten och jag.

Som jag nämnt tidigare gav Bella och jag löftet om ett shopstop för året 2017. Vi gav oss dock friheten till loppisfynd och 3 dagar av fast fashion ifall det blir kris. Hittills har det gått relativt bra för mej även fast än jag använt upp 2 av 3 dagar, hejsan hoppsan.

 

Nåja hursomhelst, denna vecka är det "Fashion revolution week". Syftet är att belysa klädindustrins baksidor och kräva en mer human och miljövänlig klädproduktion. Är du intresserad tycker jag att du ska ta och se "the true cost" på Netflix.

Passligt till Fashion revolution week bestämde jag mej för att bränna av mina Marimekko-presentkort som jag önskade mej i 21-årsdag. Fastän det betyder att jag bryter mitt shopstop känns det ändå som en bättre idé än att go bananas på H&M eller typ lägga alla pengar på en utekväll eller fyra. Det känns sådär långsiktigt och förståndigt som när en får tallrikar och koppar i gåva. Köper jag någonting dyrt, av kvalite och som är gjort under åtminstone ok omständigheter är det väl en bra sak? Bortsätt från själva köpgrejen då, att jag liksom känner ett enormt behov av att ha en fylld garderob och ett proppfullt vitrinskåp. Muminmuggar, why did you do this to me (us)?!

Kanske det här är en början på en sustainable wardrobe? Jag känner att Jukkapoika och Kulturtanten (orginalnamn: Jokupoika och Aretta) kommer att vara med mej länge, så länge som de passar på min kropp och är hela. Det känns lite som att vi ingått ett litet förbund, ett äktenskap. Genom horribla modetrender och klädkriser kommer vi att gå. Jukkapoika, Kulturtanten och jag. 

25.04.2017 kl. 18:01

Senaste hindu-what?!

Här kommer Ratatas senastelista. Cus listor is life och jag borde egentligen skriva uppsatser på löpande band.

 

Senaste inkomna sms?

Fem hjärtögda emojin, för vem konverserar med annat än emojin nu för tiden?

Senaste selfien?

Detta sliskleende klistrade jag på för några dagar sen för att pigg och glad ut. Pah. Lol. Sen tänkte jag att projekt *förändra den visuella kvinnosynen* och skämdes åt mitt försök att se pleasing och fuckable ut.

Senaste presenten du fått?

Jag firade min födelsedag tidigt iår och fick t.ex. gula stövlar och "vänd om min längtan" av Ann-Luis Bertell. Mycket fina och uppskattade presenter.

Senaste smeknamnet?

Hmm... Att ha ett så kort namn som Lina producerar inte så värst många smeknamn. Men Jennie brukar kalla mej Linis eftersom hon vet att jag kommer att fyra av en dödsblick vid ljudet av det smeknamnet.

Senaste musikupptäckten?

Det har varit väldigt dött på musikfronten den senaste tiden. Om jag lyssnar på något är det oftast en pod eller Zara Larssons nya album, det får mej på bra humör.

Senaste personen du sovit bredvid?

Bella möjligtvis.

Senaste cravingen?

Allt som innehåller vegemajonäs, hell yes.

Här är en tallrik som innehåller 0% majonäs men 100% nam.

Senaste sporten du utövat?

Latmaskeri. Och det där med att lyfta järn(?)klimpar på diverse vis.

Senaste klädinköpet?

Jeansjacka, kjol och tröja på loppis, se föregående inlägg.

Senaste roliga historian?

Den första som jag kommer ihåg är den numera legendariska händelsen när Hanna konfronterades av en man som glatt önskade henne "Glad hindu-dag!". Turns out han vill ge henne choklad och önska henne glad kvinnodag. Detaljerna i denna story är många och hysteriska, trust me.

Senaste personen du träffade?

Emma, Kalle och deras bebis Essa. *hjärtögon emoji x100*

19.04.2017 kl. 20:18

Glad påsk då?

För er som lever i en annan kultur och tillhör ingen eller någon religion som inte tror på Jesus kan jag meddela om att det har varit påsk ihelg. Som obrydd cynisk ateist betyder påsken mest att en får ligga på soffan och äta godis mellan de obligatoriska släktbesöken. Bra så. En del av frosseriet har bestått av födan på ovanstående bild, vegansk sössö. Blanda vegenäs, avokado, rödlök, tångkaviar och kryddor. Tugga, svälj och älska.

Leias blick när jag existerar i hennes närmiljö känns väldigt träffsäkert för Aprilmånadens humör. Demonisk, störd, trött och lite fuck everything.

Små glädjerus kan en ändå lyckas framkalla, t.ex. genom underbara loppisfynd. Se kjol och jeansjacka. Det finns något kittlande att tänka på personen som loppat ut kläder från 90-talet omedveten om att de träffar helt rätt med någon annans stil och preferenser. Liksom tack för att du avskyr den här kjolen, för då kan jag vårda och älska den desto mer. Dock svider det till lite i samvetet när jag inser att *kul grej* ofta sammanfaller med *ny materialistisk grej*. Varför kan en inte bli glad över nån jävla tussilago som resten av 30-någonting instagrammare verkar bli?

Att rita tre prickar på diverse ställen har jag varit besatt av sedan ca 2009 men det var först nu som jag fick den briljanta idén att pricka in dem på ansiktet. Det kan ha något med en ökad konsumtion av sci-fi litteratur och sminkvideon att göra. Nu vill jag helst ta en lång avstickare till skapandet av identitet, ålder och utseende, och orginalitet men det var inte meningen med detta inlägg. Istället måste jag återgå till essäerna efter det obefogade påsklov. Varför har vi påsklov?! När ska påsklov endast vara till för dem som firar påsk? Varför ska religionsgrejer fortfarande gälla hela befolkningen? Varför skrivs sådant in i alla kalendrar? Varför blir dagarna röda istället för svarta som alla andra? Den som vet, vet, men att...

 

... glad påsk då.

18.04.2017 kl. 14:02

Marsböcker.

Såhär en halv månad för sent kommer min redogörelse över de bästa böckerna i mars. Vi kör igång utan desto mera bortförklaringar!

Kvinnor ritar bara serier om mens (2014) av red. Sara Olausson och Ulvegren är ett seriealbum där varje uppslag är en ny berättelse som tangerar mens på något sätt. Bokens styrka ligger just i det att en ny konstnär får ta plats på varje sida och på så sätt kan läsaren hitta nya favorit författare. Dessutom är väl mens alltid viktigt (köp en menskopp för världens skull!) 3/5.

Det kändes lugnt när mina känslor dog (2016) av Bim Eriksson. Nu har jag helt glömt bort var och när jag har läst den här pärlan, bibban, Rebecca, Miranda? Hur som helst tack för lånet och wow. Illustrationerna är on point och texten on fleek (japp, här kan du nu dö cringedöden). Jag kan inte säga annat än att läs detta mästerverk! 5/5.

Vi håller på med en viktig grej (2011) av Sara Hansson. Här har vi ett enormt nostalgiskt värde, bara för det skulle jag ge en klar 5/5. Förutom nostalgi finns också vänskapen, flickskapet, mognaden, idolhysterin och allt en 11-årig person kan tänkas genomgå. 4,5/5.

Trollkarlens hatt (1948) av Tove Jansson. Biblioteket sålde bort gammla böcker för 50 cent/st och jag hittade bland annat denna spilivink. Tove är alltid Tove och att läsa hennes "barnböcker" som *vuxen* är uppfriskande. 5/5.

Wannabe (2011) av Sara Jungersten har jag länge haft på min läslista eftersom jag tycker om hennes andra romaner. Den handlar om livet innanför Wasa Teaters väggar, om falskhet, om otillräckligthet och dåliga människor. Wannabe blev direkt en hjärtebok för mej och när jag en vecka senare fick vandra runt bakom kulisserna på Åbo Svenska Teater så slog mej tanken "Det stämmer ju!" om och om igen. Det finns något väldigt tillfredställande att inse att fiktion kan vara så nära verkligheten. Ljug eller hitta på så bra att det blir sanning, osv. 5/5.

Jag heter inte Miriam (2014) av Majgull Axelsson. Oj, oj, oj. Här bränner det till riktigt ordentliget. Det handlar om nazismen och förintelsen, Sverige och flyktingar, vrede och skuld. Läs bara läs, speciellt i tider som denna. 6/5.

He va he.

11.04.2017 kl. 11:02

Anomali - ursprunget.

Linnea frågar och jag svara, eftersom jag inte har annat att blogga om just nu. Dessutom tror jag inte att jag har tagit upp frågan tidigare.

Varifrån kommer ditt bloggnamn? Eller bloggtitel kanske det kallas?

Well, min adress är ju anomali men i headern står det anomalina. Anomalina använder jag mest för att både mitt riktiga namn och min bloggadress ingår i det ordet. Smidigt så. Men över då till anomali. När jag skulle starta en ny blogg ville jag definitivt byta namn (min gamla blogg hetter rätt och slätt linahassel). Vem vill liksom använda sitt eget namn om en heter något så anonymt som Lina Hassel, nej inte jag åtminstone.

Det som krävdes för ett nytt namn vara alltså något annat än vad som står på mitt körkort och något som känns ratata-vänligt, någonting som funkar med sajten. Just när jag startade den nya bloggen ville jag så himla gärna passa in så att döpa den till linis_96  var ju inget alternativ. Det är ju inte 2007 vi lever i.

Så jag googlade mej fram till anomali som så fint betyder, "ett faktum som strider mot ett paradigm, det vill säga strider mot en allmänt accepterad teori eller världsuppfattning". Fint va? Dessutom inom språkvetenskapen står det för "en böjning, ordform eller konstruktion som avviker från det grammatiska mönstret". Eftersom jag studerar språkvetenskap kändes det ju som ett ypperligt ord att använda. För medan jag pausar från att passa in så vill jag ju helst sticka ut. Logic? I think not.

Ett stycke anomali som tyckte det var ytterst okej att gå på teater med huvtröja. Addera bara en skarf så är kulturell-formel komplett.

He va he.

26.03.2017 kl. 21:30

Rasis - shhhh!

"Man vet ju nog hur zigenare är..."

"Jag är inte rasist men..."

"Jag känner faktiskt en av annan färg och hen är schysst"

"Jag blev så förvånad över hur bra finska hen kunde"

Dagen började med en diskussion kring Axelssons roman "Jag heter inte Miriam" (2014) och slutade med Röda Korsets seminarium "Veckan mot rasism". Tänk att en kan lära sej så otroligt mycket under 12 timmar. Få nya insikter, refresha glömd kunskap och beröras så himla djup av berättelser.

Under seminariet talade Adrian Perera om hur vi tolkar och formar ordet rasism, vad vi anser med det och varför definitioner kan vara problematiska. För att vara rasist enligt den stora massan i Finland ska en sparka någon blodig eller ropa skällsord efter någon på gatan, vilket få av oss gör. (?) Därför är det så svårt att förstå hur rasismen verkligen flödar, även i Finland.

För att föra Pereras tankar vidare, här med mina egna ord, borde vi jobba hårdare på att syna våra fördomar och krossa dem, åsidosätta dem och ifrågasätta dem. För det är ur fördomar som handlingar, yttranden och blickar föds. Vi kan aldrig komma längre än dit våra fördomar tar oss, vi kan inte påverka rasism genom att ständigt byta sida av vägen, hålla hårt i väskan eller nyfiket fråga "Varifrån är du, egentligen?"

Det finns ett ansvar hos den enskilda människan. Ett ansvar att säga ifrån. Ett ansvar att argumentera. Ett ansvar att ta hand om och möta andra personer. Ett ansvar att våga och orka. Ett ansvar att kritisera, tänka och framför allt att tänka kritiskt. För de "invandrarkritiska" ska inte få ta ordet kritisk ifrån oss Att vara kritisk är inte synonymt med att strunta i människors människovärde.

Jag vet fan i vad detta svammel blev till eller om någon ens förstår vad jag menar. Men jag vill spara de här tankarna så att de inte försvinner, så att jag inte glömmer och återgår till min bubbla där alla har ett hem och ingen behöver gå rädd ner längs gatan. 

Saxad från Insta, "in the rainbow we trust".

 

 

22.03.2017 kl. 19:25

Färgstark.

Du klär dej i färger som reflekterar din insida, eller så klär du dej i färger som ska manipulera insidan till någonting den inte är. Du tittar i spegeln för att kontrollera att du ännu finns kvar och att du ser ut som du ska. Du tittar och tittar, försöker stirra fram den insida som syns i reflektionen. Du scrollar genom ett flöde som bär ditt namn men leendet tillhör någon annan.

14.03.2017 kl. 14:01

Februariböcker.

Här kommer det stora boksjoket med februaris böcker. Se det som ett tipsinlägg, ett sätt för mej att komma ihåg vad jag har läst eller ett bevis på att jag visst studerar flitigt (?)

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Jag gjorde en omläsning och förälskade mej. Kvinnokampen, lukterna, hatkärleken. 5/5

Boken om Pippi Långstrump av Astrid Lindgren. Sensmoralen är skrämmande aktuell, tänk att en redig uppfostran och folkvett känns så självklart men så långt borta just nu. Pippi är dock en karaktär som ger mej nippor, nippor, nippor. 4/5.

Det osynliga barnet av Tove Jansson. Att läsa barnböcker som vuxen (lol) är så himla uppfriskande, just do it. Jansson kan ju heller aldrig bli fel. 5/5

Utvandrarna av Vilhem Moberg. Njä, alltså verkligen inte min grej. Men i teorin förstår jag varför den är ett mästerverk. 2/5

Stolthet och fördom av Jane Austen. Intressant att läsa om samhälle, klass och kön på 1800-talet. Men igen, inte riktigt my type of book. 3/5

Pengar av Victoria Benedictsson. Ännu mera 1800-tal och äktenskap, denna gång i Sverige. 3/5.

Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe. Alltså ja! Så bra ungdomsbok som innehåller: utanförskap, mystik, indentitetskris, katastrof och det där lilla extra. 5/5.

Röda rummet av August Strindberg. Strindberg är väl ändå Strindberg, men jag hatade inte boken så intensivt som mina vänner. Den får ett starkt mjanja. 2,5/5.

Nattbarn av Hanna Gustavsson. Här är min tolkning av februariutmaningen i den finlandssvenska läsutmaningen, "någonting som gör dej upphetsad". Jag hade inte tid att gräva mej fram bland den erotiska litteraturen så jag valde en självklar succé: ungdomsbok + seriealbum = sant. 5/5.

28.02.2017 kl. 15:29

Igelkotten som slutade andas.

Det börjar alltid med en pysande ballong. Sakta, sakta töms luften ur, tills inget finns kvar. Inget som tar upp rum, inget som andas luften runt omkring, inget som existerar.

Men den plastiga solkiga ballongen börjar skava fastän den inget ont någon gör. En molande känsla, lite runt, lite åt sidan, lite in, lite ut. Som om en förvirrad igelkott skulle vandra runt i ballongen, stöta mot ballongens skin, vända om och pröva lyckan i en annan riktning.

Igelkotten blir mer frustrerad ju mer plastigt skin den lilla nosen stöter på. Den försöker ju bara sitt bästa, den vill bara hitta hem. Ut ur ballongen, ut ur det som skaver från alla håll och kanter.

Nu börjar igelkotten få lejdon, väggarna kommer emot allt snabbare och luften vägrar cirkulera in och ut genom ballongen runda mun. De små tassarna jobbar på, det känns som om myror klättrar uppför igelkottens ben. Så lustigt, aldrig förr hande en myra vågat närma sej igelkotten men nu tycktes de erövra kroppen nerifrån och upp.

Myrorna täcker snart varje liten tagg på igelkottens rygg, tassarna vägrar trampa på längre. Luften är friskare längs med golvet, igelkotten orkar inte bära myrorna. Benen viker sej och mörkret faller snabbt över synfältet. Det är lättare att låta sömnen föra en långt bort än att känna myror i benen och ballongens kramande väggar.

22.02.2017 kl. 22:36

50 nyanser av kärlek.

Fastän romantik och gullepluttande oftast får mej att kräkas i munnen så är det ändå en sak jag inte kan motstå och det är  skapelsen på bild. Hon får mej att skratta, le, förundras, tänka, skämta, trösta, skitsnacka och att växa i mej själv och i omvärlden. It's cheesy but it's true. En bästishelg ökar livslusten med tusenfalt.

De va allt. På återseende. 

20.02.2017 kl. 22:16