Senaste hindu-what?!

Här kommer Ratatas senastelista. Cus listor is life och jag borde egentligen skriva uppsatser på löpande band.

 

Senaste inkomna sms?

Fem hjärtögda emojin, för vem konverserar med annat än emojin nu för tiden?

Senaste selfien?

Detta sliskleende klistrade jag på för några dagar sen för att pigg och glad ut. Pah. Lol. Sen tänkte jag att projekt *förändra den visuella kvinnosynen* och skämdes åt mitt försök att se pleasing och fuckable ut.

Senaste presenten du fått?

Jag firade min födelsedag tidigt iår och fick t.ex. gula stövlar och "vänd om min längtan" av Ann-Luis Bertell. Mycket fina och uppskattade presenter.

Senaste smeknamnet?

Hmm... Att ha ett så kort namn som Lina producerar inte så värst många smeknamn. Men Jennie brukar kalla mej Linis eftersom hon vet att jag kommer att fyra av en dödsblick vid ljudet av det smeknamnet.

Senaste musikupptäckten?

Det har varit väldigt dött på musikfronten den senaste tiden. Om jag lyssnar på något är det oftast en pod eller Zara Larssons nya album, det får mej på bra humör.

Senaste personen du sovit bredvid?

Bella möjligtvis.

Senaste cravingen?

Allt som innehåller vegemajonäs, hell yes.

Här är en tallrik som innehåller 0% majonäs men 100% nam.

Senaste sporten du utövat?

Latmaskeri. Och det där med att lyfta järn(?)klimpar på diverse vis.

Senaste klädinköpet?

Jeansjacka, kjol och tröja på loppis, se föregående inlägg.

Senaste roliga historian?

Den första som jag kommer ihåg är den numera legendariska händelsen när Hanna konfronterades av en man som glatt önskade henne "Glad hindu-dag!". Turns out han vill ge henne choklad och önska henne glad kvinnodag. Detaljerna i denna story är många och hysteriska, trust me.

Senaste personen du träffade?

Emma, Kalle och deras bebis Essa. *hjärtögon emoji x100*

19.04.2017 kl. 20:18

Glad påsk då?

För er som lever i en annan kultur och tillhör ingen eller någon religion som inte tror på Jesus kan jag meddela om att det har varit påsk ihelg. Som obrydd cynisk ateist betyder påsken mest att en får ligga på soffan och äta godis mellan de obligatoriska släktbesöken. Bra så. En del av frosseriet har bestått av födan på ovanstående bild, vegansk sössö. Blanda vegenäs, avokado, rödlök, tångkaviar och kryddor. Tugga, svälj och älska.

Leias blick när jag existerar i hennes närmiljö känns väldigt träffsäkert för Aprilmånadens humör. Demonisk, störd, trött och lite fuck everything.

Små glädjerus kan en ändå lyckas framkalla, t.ex. genom underbara loppisfynd. Se kjol och jeansjacka. Det finns något kittlande att tänka på personen som loppat ut kläder från 90-talet omedveten om att de träffar helt rätt med någon annans stil och preferenser. Liksom tack för att du avskyr den här kjolen, för då kan jag vårda och älska den desto mer. Dock svider det till lite i samvetet när jag inser att *kul grej* ofta sammanfaller med *ny materialistisk grej*. Varför kan en inte bli glad över nån jävla tussilago som resten av 30-någonting instagrammare verkar bli?

Att rita tre prickar på diverse ställen har jag varit besatt av sedan ca 2009 men det var först nu som jag fick den briljanta idén att pricka in dem på ansiktet. Det kan ha något med en ökad konsumtion av sci-fi litteratur och sminkvideon att göra. Nu vill jag helst ta en lång avstickare till skapandet av identitet, ålder och utseende, och orginalitet men det var inte meningen med detta inlägg. Istället måste jag återgå till essäerna efter det obefogade påsklov. Varför har vi påsklov?! När ska påsklov endast vara till för dem som firar påsk? Varför ska religionsgrejer fortfarande gälla hela befolkningen? Varför skrivs sådant in i alla kalendrar? Varför blir dagarna röda istället för svarta som alla andra? Den som vet, vet, men att...

 

... glad påsk då.

18.04.2017 kl. 14:02

Marsböcker.

Såhär en halv månad för sent kommer min redogörelse över de bästa böckerna i mars. Vi kör igång utan desto mera bortförklaringar!

Kvinnor ritar bara serier om mens (2014) av red. Sara Olausson och Ulvegren är ett seriealbum där varje uppslag är en ny berättelse som tangerar mens på något sätt. Bokens styrka ligger just i det att en ny konstnär får ta plats på varje sida och på så sätt kan läsaren hitta nya favorit författare. Dessutom är väl mens alltid viktigt (köp en menskopp för världens skull!) 3/5.

Det kändes lugnt när mina känslor dog (2016) av Bim Eriksson. Nu har jag helt glömt bort var och när jag har läst den här pärlan, bibban, Rebecca, Miranda? Hur som helst tack för lånet och wow. Illustrationerna är on point och texten on fleek (japp, här kan du nu dö cringedöden). Jag kan inte säga annat än att läs detta mästerverk! 5/5.

Vi håller på med en viktig grej (2011) av Sara Hansson. Här har vi ett enormt nostalgiskt värde, bara för det skulle jag ge en klar 5/5. Förutom nostalgi finns också vänskapen, flickskapet, mognaden, idolhysterin och allt en 11-årig person kan tänkas genomgå. 4,5/5.

Trollkarlens hatt (1948) av Tove Jansson. Biblioteket sålde bort gammla böcker för 50 cent/st och jag hittade bland annat denna spilivink. Tove är alltid Tove och att läsa hennes "barnböcker" som *vuxen* är uppfriskande. 5/5.

Wannabe (2011) av Sara Jungersten har jag länge haft på min läslista eftersom jag tycker om hennes andra romaner. Den handlar om livet innanför Wasa Teaters väggar, om falskhet, om otillräckligthet och dåliga människor. Wannabe blev direkt en hjärtebok för mej och när jag en vecka senare fick vandra runt bakom kulisserna på Åbo Svenska Teater så slog mej tanken "Det stämmer ju!" om och om igen. Det finns något väldigt tillfredställande att inse att fiktion kan vara så nära verkligheten. Ljug eller hitta på så bra att det blir sanning, osv. 5/5.

Jag heter inte Miriam (2014) av Majgull Axelsson. Oj, oj, oj. Här bränner det till riktigt ordentliget. Det handlar om nazismen och förintelsen, Sverige och flyktingar, vrede och skuld. Läs bara läs, speciellt i tider som denna. 6/5.

He va he.

11.04.2017 kl. 11:02

Anomali - ursprunget.

Linnea frågar och jag svara, eftersom jag inte har annat att blogga om just nu. Dessutom tror jag inte att jag har tagit upp frågan tidigare.

Varifrån kommer ditt bloggnamn? Eller bloggtitel kanske det kallas?

Well, min adress är ju anomali men i headern står det anomalina. Anomalina använder jag mest för att både mitt riktiga namn och min bloggadress ingår i det ordet. Smidigt så. Men över då till anomali. När jag skulle starta en ny blogg ville jag definitivt byta namn (min gamla blogg hetter rätt och slätt linahassel). Vem vill liksom använda sitt eget namn om en heter något så anonymt som Lina Hassel, nej inte jag åtminstone.

Det som krävdes för ett nytt namn vara alltså något annat än vad som står på mitt körkort och något som känns ratata-vänligt, någonting som funkar med sajten. Just när jag startade den nya bloggen ville jag så himla gärna passa in så att döpa den till linis_96  var ju inget alternativ. Det är ju inte 2007 vi lever i.

Så jag googlade mej fram till anomali som så fint betyder, "ett faktum som strider mot ett paradigm, det vill säga strider mot en allmänt accepterad teori eller världsuppfattning". Fint va? Dessutom inom språkvetenskapen står det för "en böjning, ordform eller konstruktion som avviker från det grammatiska mönstret". Eftersom jag studerar språkvetenskap kändes det ju som ett ypperligt ord att använda. För medan jag pausar från att passa in så vill jag ju helst sticka ut. Logic? I think not.

Ett stycke anomali som tyckte det var ytterst okej att gå på teater med huvtröja. Addera bara en skarf så är kulturell-formel komplett.

He va he.

26.03.2017 kl. 21:30

Rasis - shhhh!

"Man vet ju nog hur zigenare är..."

"Jag är inte rasist men..."

"Jag känner faktiskt en av annan färg och hen är schysst"

"Jag blev så förvånad över hur bra finska hen kunde"

Dagen började med en diskussion kring Axelssons roman "Jag heter inte Miriam" (2014) och slutade med Röda Korsets seminarium "Veckan mot rasism". Tänk att en kan lära sej så otroligt mycket under 12 timmar. Få nya insikter, refresha glömd kunskap och beröras så himla djup av berättelser.

Under seminariet talade Adrian Perera om hur vi tolkar och formar ordet rasism, vad vi anser med det och varför definitioner kan vara problematiska. För att vara rasist enligt den stora massan i Finland ska en sparka någon blodig eller ropa skällsord efter någon på gatan, vilket få av oss gör. (?) Därför är det så svårt att förstå hur rasismen verkligen flödar, även i Finland.

För att föra Pereras tankar vidare, här med mina egna ord, borde vi jobba hårdare på att syna våra fördomar och krossa dem, åsidosätta dem och ifrågasätta dem. För det är ur fördomar som handlingar, yttranden och blickar föds. Vi kan aldrig komma längre än dit våra fördomar tar oss, vi kan inte påverka rasism genom att ständigt byta sida av vägen, hålla hårt i väskan eller nyfiket fråga "Varifrån är du, egentligen?"

Det finns ett ansvar hos den enskilda människan. Ett ansvar att säga ifrån. Ett ansvar att argumentera. Ett ansvar att ta hand om och möta andra personer. Ett ansvar att våga och orka. Ett ansvar att kritisera, tänka och framför allt att tänka kritiskt. För de "invandrarkritiska" ska inte få ta ordet kritisk ifrån oss Att vara kritisk är inte synonymt med att strunta i människors människovärde.

Jag vet fan i vad detta svammel blev till eller om någon ens förstår vad jag menar. Men jag vill spara de här tankarna så att de inte försvinner, så att jag inte glömmer och återgår till min bubbla där alla har ett hem och ingen behöver gå rädd ner längs gatan. 

Saxad från Insta, "in the rainbow we trust".

 

 

22.03.2017 kl. 19:25

Färgstark.

Du klär dej i färger som reflekterar din insida, eller så klär du dej i färger som ska manipulera insidan till någonting den inte är. Du tittar i spegeln för att kontrollera att du ännu finns kvar och att du ser ut som du ska. Du tittar och tittar, försöker stirra fram den insida som syns i reflektionen. Du scrollar genom ett flöde som bär ditt namn men leendet tillhör någon annan.

14.03.2017 kl. 14:01

Februariböcker.

Här kommer det stora boksjoket med februaris böcker. Se det som ett tipsinlägg, ett sätt för mej att komma ihåg vad jag har läst eller ett bevis på att jag visst studerar flitigt (?)

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Jag gjorde en omläsning och förälskade mej. Kvinnokampen, lukterna, hatkärleken. 5/5

Boken om Pippi Långstrump av Astrid Lindgren. Sensmoralen är skrämmande aktuell, tänk att en redig uppfostran och folkvett känns så självklart men så långt borta just nu. Pippi är dock en karaktär som ger mej nippor, nippor, nippor. 4/5.

Det osynliga barnet av Tove Jansson. Att läsa barnböcker som vuxen (lol) är så himla uppfriskande, just do it. Jansson kan ju heller aldrig bli fel. 5/5

Utvandrarna av Vilhem Moberg. Njä, alltså verkligen inte min grej. Men i teorin förstår jag varför den är ett mästerverk. 2/5

Stolthet och fördom av Jane Austen. Intressant att läsa om samhälle, klass och kön på 1800-talet. Men igen, inte riktigt my type of book. 3/5

Pengar av Victoria Benedictsson. Ännu mera 1800-tal och äktenskap, denna gång i Sverige. 3/5.

Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe. Alltså ja! Så bra ungdomsbok som innehåller: utanförskap, mystik, indentitetskris, katastrof och det där lilla extra. 5/5.

Röda rummet av August Strindberg. Strindberg är väl ändå Strindberg, men jag hatade inte boken så intensivt som mina vänner. Den får ett starkt mjanja. 2,5/5.

Nattbarn av Hanna Gustavsson. Här är min tolkning av februariutmaningen i den finlandssvenska läsutmaningen, "någonting som gör dej upphetsad". Jag hade inte tid att gräva mej fram bland den erotiska litteraturen så jag valde en självklar succé: ungdomsbok + seriealbum = sant. 5/5.

28.02.2017 kl. 15:29

Igelkotten som slutade andas.

Det börjar alltid med en pysande ballong. Sakta, sakta töms luften ur, tills inget finns kvar. Inget som tar upp rum, inget som andas luften runt omkring, inget som existerar.

Men den plastiga solkiga ballongen börjar skava fastän den inget ont någon gör. En molande känsla, lite runt, lite åt sidan, lite in, lite ut. Som om en förvirrad igelkott skulle vandra runt i ballongen, stöta mot ballongens skin, vända om och pröva lyckan i en annan riktning.

Igelkotten blir mer frustrerad ju mer plastigt skin den lilla nosen stöter på. Den försöker ju bara sitt bästa, den vill bara hitta hem. Ut ur ballongen, ut ur det som skaver från alla håll och kanter.

Nu börjar igelkotten få lejdon, väggarna kommer emot allt snabbare och luften vägrar cirkulera in och ut genom ballongen runda mun. De små tassarna jobbar på, det känns som om myror klättrar uppför igelkottens ben. Så lustigt, aldrig förr hande en myra vågat närma sej igelkotten men nu tycktes de erövra kroppen nerifrån och upp.

Myrorna täcker snart varje liten tagg på igelkottens rygg, tassarna vägrar trampa på längre. Luften är friskare längs med golvet, igelkotten orkar inte bära myrorna. Benen viker sej och mörkret faller snabbt över synfältet. Det är lättare att låta sömnen föra en långt bort än att känna myror i benen och ballongens kramande väggar.

22.02.2017 kl. 22:36

50 nyanser av kärlek.

Fastän romantik och gullepluttande oftast får mej att kräkas i munnen så är det ändå en sak jag inte kan motstå och det är  skapelsen på bild. Hon får mej att skratta, le, förundras, tänka, skämta, trösta, skitsnacka och att växa i mej själv och i omvärlden. It's cheesy but it's true. En bästishelg ökar livslusten med tusenfalt.

De va allt. På återseende. 

20.02.2017 kl. 22:16

Att vara trendmedveten?

Det är tionde februari och jag har redan avverkat en av årets tillåtna shoppingdagar. Skamligt? Nja, men det finns ett fenomen som kallas årsfest och på årsfesten får en inte dansa runt i sina skitiga converse. Så jag besökte världens klädguru där kategorierna är oändliga och trenderna sprakande heta: Asos. Några klick senare var årsfestklänning, festskor och skorna på bilden på väg hem till mej. Det kändes som att inmundiga den förbjudna frukten rakt från Karl Lagerfelds sköte. Det här med modekonsumtion är verkligen ingen simpel nöt att knäcka.

Förutom shopstop, sweatshops och croptops funderar jag också över trender. Hur snabbt de kommer och går. Hur ska en förhålla sej till dem. Och hur de flesta verkar balansera på den tunna tråden mellan "för modemedveten" och "totalt ute".

Den klassiska tanken om att alla går runt och försöker vara unika, således är ingen unik längre, är en återkommande tröst när jag "viker mej" för någon trend. Alltså lol, nu märker jag själv vilket otroligt behov jag har av att inte vara, klä mej och bete mej som alla andra. Men i slutändan är det väl precis det jag gör. Kolla nu bara vem som går runt i 90's jeans och de klassiska ränderna →

Men å andra sidan så finns det en så enorm trygghet i att beklä sej i saker som andra också bär. Det är tryggt, bekvämt och en blir helt enkelt ansiktslös, en organism i mängden. Om jag skulle spatsera in på årsfesten i connare och minikjol skulle det lyftas en hel del ögonbryn och spydiga kommentarer skulle viskas i många öron. Så att följa någonslags klädnorm och klädkod är bekvämt och kräver minimala kraftansträngningar. Dessutom om en ska vistas i miljöer där en vill bli tagen på ~*allvar*~ så är det lättare att bara göra som alla andra. Varför har vi annars såkallad office wear?

Men den lilla rebellen som sitter på min axel kommer ändå alltid att cringa till ord som proper clothing. Och klädgarderoben kommer fortsättningsvis innehålla 40% normtrendiga plagg och 60% mer obskyra alster.

Vad handlade det här inlägget egentligen om? Jag har ingen aning, kanske kärnan är den vanliga: allt är politik, kläder är politik. Sen kommer Liv Strömqvist och klagar på att unga vänsterfeminister lägger ner allt för mycket tid på att fundera över konsumtionsvanor och självförverkligande istället för att ställa upp som partiordförande eller dylikt. Men förlåt då.

10.02.2017 kl. 12:49

Snårapelle.

Han går raskt tre steg framför mej. Snygg filtjacka, kammat hår och en Iittala-påse i handen. Plötsligt stannar han upp och lutar sej mot en tegelvägg. Jag reagerar inte tillräckligt snabbt så jag snubblar nästan över honom och det slinker ut ett ojdå, eh. Han håller för ena näsborren och andas ut hårt och snabbt. Jag kan inte låta bli att titta över axeln när jag fortsätter framåt. Snöt han sej verkligen på en vägg? Eller liksom rakt ner i marken, fast i riktningen mot väggen. Handfree. Eller näsduksfree. Man kan göra det på fotbollsplanen. Eller nej, män kan göra det på fotbollsplanen. Men ute på gatan, ett kvarter från kampen? Tänka att ha privilegiet att få skjuta iväg kroppsvätskor på byggnader utan att bli utskälld, bötad eller stämplad. Eller ja, i min värld är han stämplad som "mannen som har råd med en Iittala-vas men inte näsdukar och kan bry sej mindre i att vänta med snårandet tills han är hemma".

01.02.2017 kl. 20:24

Januariböcker.

Årets första månad kommer till ett slut idag och det är dags att sammanfatta bokupplevelerna från januari 2017. Without further ado, let's begin:

Nina Hemmingsson skriver helt alldeles, alldeles underbart om ånget, människor som pratar förbi varandra och om att måra åpå, på ett destruktivt sätt. Humorn flödar, men i en väldigt väldigt mörk bäck. Feminismen finns där, men i en lite annan vinkel än "den samma gamla vanliga" formen. Jag skrattar, gråter och beundras. 4/5.

Liv Strömquist är min husgud och jag skulle inte ~*vara den jag är idag*~ om jag inte läst hennes texter. Strömquist tränger sej in i våra föreställningar, pekar på dem och säger: varför gör du på detta viset? Hon omvärderar politiken, kulturen, vardagen, jobbet, barnet och kärleken. Ingen annan har lyckas nåla fast mej mot väggen på samma sätt som Strömquist har gjort. Hon marscherar in, pissar på den eviga tvåsamma heterokärleken och tackar för sej. Jag vill tacka dej Liv Strömquist, tack. 5/5.

Eftersom en del av mitt jobb (läs: studier) går ut på att läsa mej igenom det västerlänska kanon som vi  byggt upp kommer resten av månadens böcker att bestå av kurslitteratur. Men fruka ej, de är ändå eminenta verk av världsklass (obviously, heh). Först ut är Candide, berättelsen innehåller action utan dess like. Här är det mera fart i seglen än i alla Fast and furious filmer tillsammans. 3/5.

Frankenstein och hans monster. Jag fick enorma mängder nippor under läsningen men på slutrakan kunde jag ändå uppskatta boken för dess berättartekniska briljans och grundideér. 2/5.

Sist men inte minst (det är ju en jävla tegelsten av elände) har vi prettoläsningen #1. Det är Ryssland, fattigdom, feber, psykologisk instabilitet och en hel massa sidor av världens mest lästa text. Vill du skryta, vältra dej i människan psyke eller beskåda terrorismens grogrund ska du plocka upp Brott & straff. Du kommer åtminstone att se viktigt och klok ut. 3/5.

31.01.2017 kl. 19:51

2017 - vägra H&M.

Det är bara 16 januari så jag får ännu skriva om nyårslöften, right? Okej, bra. I år har jag gett ett riktigt löfte och några små punkter att bära med mej under året:

  1.  Shopstop, jag och Bella har avgett löftet tillsammans eftersom vi båda är lika klädgalna och nu börjar våra samveten ringa i en hel massa klockor. Tillåtet är: loppisfynd, tre undantag och underkläder. 16 days done, 349 to go. Men mer om detta senare när jag kan avlägga någon slags mellanrapport.
  • Undvik burnout, men tacka ja till givande och roliga saker. Jag har en tendens att inte orka/våga/vilja delta i diverse småevenemang och spontana grejer, vilket leder till att jag känner att jag möjligtvis missar någonting. Inte på det där "jag måste vara överallt hela tiden"-viset, men jag vill ju gärna leva lite utanför Arken och mitt hem.
  • Var snäll, men ta ingen skit. Jag måste jobba lite på min konflikträdsla och försöka vara socialt smidig i obekväma situationer. Det är inte lätt att vara hyperkänslig för tryckta stämningar men en kan alltid jobba på lösningarna.
  • Städa lite oftare. Hälsningar, min kära mamma.

Nyårslöften är dömda att misslyckas, men försöka kan en alltid. Det känns bra att ha en mental omstart, att skriva nytt kapitel i boken om mitt liv (lol). För hur sannolikt är det att börja reglera ens materiella konsumtion den 5 mars? Sannolikhet 0%.

När jag började fundera över de små punkterna i mitt nyårslöfte så hade jag mittiallt tio saker jag kunde förbättra eller förändra. Men någon måtta får det vara, vem har tid att förändras till nån jälva supermänniska över ett år? Nej nej, två förändringar framåt, en måra åpå tillbaka.

Delmål 12345: Försöka gå från fiende till vän med denna bitska (bokstavligen) varelse. 

16.01.2017 kl. 20:52

Ratata-intervju.

 

*Ny bloggare-intervju publicerad på Ratata.fi 15.1.2107*

 

Hej anomali.ratata.fi! Vem är du egentligen?
Hejsan! Jag heter Lina Hassel, är soon-to-be 21 år och studerar till modersmålslärare i Åbo. Jag är den prototypiska ratata-bloggaren som pluggar litteraturvetenskap, har en pinsamt stor förkärlek till Instagram och åskådar världen genom mina feministiska glasögon (bildligt och bokstavligt talat).

Vad kommer du blogga om?
Jag tror mej ha ett övergripande tema i bloggen men ärligt talat så är de flesta inlägg väldigt spontana, de kan handla om allt från bajs till böcker och allt där emellan. Men utgångspunkten är oftast en arg, grubblande eller finurlig feminists betraktelser. Jag kan sällan hålla mej borta från debatter som puttrar i bloggosfären och jag har allt som oftast ett behov av att få spy ut mina tankar över tangentbordet. 

Ett typiskt inlägg vi kan förvänta oss på bloggen inom en snar framtid.
I bakhuvudet ligger några idéer om kropp, hår och kalsonger. So stay tuned!

 

Nanó Wallenius

16.01.2017 kl. 12:39

Vad vi gör i soffan.

Kan ni förstå att det tog mej 20 hela år innan jag upptäckte de ultimata underkläderna. 20 år gick jag runt och irriterade mej på kliande lappar, sömmar på fel ställen och kanter som skär in på HELT fel ställen. Men så kom dagen då jag drog på mej ett par boxers och jag grät av lycka (mentalt åtminstone, vem skulle slösa en perfekt concealer på en beklädnads lycka?!)

Så ta det som ett av mina bästa livstips: oberoende av hur din genitalier ser ut, bär boxers för guds skull (men mest för din egen skull). De funkar bäst med lösa byxor eller kjol och sämst med skinny jeans. De rullar liksom upp sej då på ett störande sätt, men det går ju att fixa relativt enkelt. 

I call this "the Netflix-pose" eller "Vad fan vill du". Nu börjar jag även förstå uttrycket kalsarikännit. Förr fattade jag inte vad som var så bra eller roligt med att sitta i soffan iklädd trosor med en öl i handen. Jag fattade inte grejen, det måste ju vara olidligt obekvämt?! Men nu för tiden sportar jag själv med kalsong-häng ensam hemma i lägenheten, minus öl och fylla.

Som resten av Norden är även jag ett stort SKAM-fan och efter några varv över Östersjön är min Isak+Even sweatshirt äntligen här. Den är stor, grå och mjuk. Den blir behandlad likt ett nyfött barn och är given namnet Evak. <3 Liknande kläder hittas på skyfall.se.

Vad gör en för att maxa soffhänget? Release them titties, såklart. Men det är välkänt sedan gammalt.

10.01.2017 kl. 15:55