Att vara trendmedveten?

Det är tionde februari och jag har redan avverkat en av årets tillåtna shoppingdagar. Skamligt? Nja, men det finns ett fenomen som kallas årsfest och på årsfesten får en inte dansa runt i sina skitiga converse. Så jag besökte världens klädguru där kategorierna är oändliga och trenderna sprakande heta: Asos. Några klick senare var årsfestklänning, festskor och skorna på bilden på väg hem till mej. Det kändes som att inmundiga den förbjudna frukten rakt från Karl Lagerfelds sköte. Det här med modekonsumtion är verkligen ingen simpel nöt att knäcka.

Förutom shopstop, sweatshops och croptops funderar jag också över trender. Hur snabbt de kommer och går. Hur ska en förhålla sej till dem. Och hur de flesta verkar balansera på den tunna tråden mellan "för modemedveten" och "totalt ute".

Den klassiska tanken om att alla går runt och försöker vara unika, således är ingen unik längre, är en återkommande tröst när jag "viker mej" för någon trend. Alltså lol, nu märker jag själv vilket otroligt behov jag har av att inte vara, klä mej och bete mej som alla andra. Men i slutändan är det väl precis det jag gör. Kolla nu bara vem som går runt i 90's jeans och de klassiska ränderna →

Men å andra sidan så finns det en så enorm trygghet i att beklä sej i saker som andra också bär. Det är tryggt, bekvämt och en blir helt enkelt ansiktslös, en organism i mängden. Om jag skulle spatsera in på årsfesten i connare och minikjol skulle det lyftas en hel del ögonbryn och spydiga kommentarer skulle viskas i många öron. Så att följa någonslags klädnorm och klädkod är bekvämt och kräver minimala kraftansträngningar. Dessutom om en ska vistas i miljöer där en vill bli tagen på ~*allvar*~ så är det lättare att bara göra som alla andra. Varför har vi annars såkallad office wear?

Men den lilla rebellen som sitter på min axel kommer ändå alltid att cringa till ord som proper clothing. Och klädgarderoben kommer fortsättningsvis innehålla 40% normtrendiga plagg och 60% mer obskyra alster.

Vad handlade det här inlägget egentligen om? Jag har ingen aning, kanske kärnan är den vanliga: allt är politik, kläder är politik. Sen kommer Liv Strömqvist och klagar på att unga vänsterfeminister lägger ner allt för mycket tid på att fundera över konsumtionsvanor och självförverkligande istället för att ställa upp som partiordförande eller dylikt. Men förlåt då.

10.02.2017 kl. 12:49

Snårapelle.

Han går raskt tre steg framför mej. Snygg filtjacka, kammat hår och en Iittala-påse i handen. Plötsligt stannar han upp och lutar sej mot en tegelvägg. Jag reagerar inte tillräckligt snabbt så jag snubblar nästan över honom och det slinker ut ett ojdå, eh. Han håller för ena näsborren och andas ut hårt och snabbt. Jag kan inte låta bli att titta över axeln när jag fortsätter framåt. Snöt han sej verkligen på en vägg? Eller liksom rakt ner i marken, fast i riktningen mot väggen. Handfree. Eller näsduksfree. Man kan göra det på fotbollsplanen. Eller nej, män kan göra det på fotbollsplanen. Men ute på gatan, ett kvarter från kampen? Tänka att ha privilegiet att få skjuta iväg kroppsvätskor på byggnader utan att bli utskälld, bötad eller stämplad. Eller ja, i min värld är han stämplad som "mannen som har råd med en Iittala-vas men inte näsdukar och kan bry sej mindre i att vänta med snårandet tills han är hemma".

01.02.2017 kl. 20:24

Januariböcker.

Årets första månad kommer till ett slut idag och det är dags att sammanfatta bokupplevelerna från januari 2017. Without further ado, let's begin:

Nina Hemmingsson skriver helt alldeles, alldeles underbart om ånget, människor som pratar förbi varandra och om att måra åpå, på ett destruktivt sätt. Humorn flödar, men i en väldigt väldigt mörk bäck. Feminismen finns där, men i en lite annan vinkel än "den samma gamla vanliga" formen. Jag skrattar, gråter och beundras. 4/5.

Liv Strömquist är min husgud och jag skulle inte ~*vara den jag är idag*~ om jag inte läst hennes texter. Strömquist tränger sej in i våra föreställningar, pekar på dem och säger: varför gör du på detta viset? Hon omvärderar politiken, kulturen, vardagen, jobbet, barnet och kärleken. Ingen annan har lyckas nåla fast mej mot väggen på samma sätt som Strömquist har gjort. Hon marscherar in, pissar på den eviga tvåsamma heterokärleken och tackar för sej. Jag vill tacka dej Liv Strömquist, tack. 5/5.

Eftersom en del av mitt jobb (läs: studier) går ut på att läsa mej igenom det västerlänska kanon som vi  byggt upp kommer resten av månadens böcker att bestå av kurslitteratur. Men fruka ej, de är ändå eminenta verk av världsklass (obviously, heh). Först ut är Candide, berättelsen innehåller action utan dess like. Här är det mera fart i seglen än i alla Fast and furious filmer tillsammans. 3/5.

Frankenstein och hans monster. Jag fick enorma mängder nippor under läsningen men på slutrakan kunde jag ändå uppskatta boken för dess berättartekniska briljans och grundideér. 2/5.

Sist men inte minst (det är ju en jävla tegelsten av elände) har vi prettoläsningen #1. Det är Ryssland, fattigdom, feber, psykologisk instabilitet och en hel massa sidor av världens mest lästa text. Vill du skryta, vältra dej i människan psyke eller beskåda terrorismens grogrund ska du plocka upp Brott & straff. Du kommer åtminstone att se viktigt och klok ut. 3/5.

31.01.2017 kl. 19:51

2017 - vägra H&M.

Det är bara 16 januari så jag får ännu skriva om nyårslöften, right? Okej, bra. I år har jag gett ett riktigt löfte och några små punkter att bära med mej under året:

  1.  Shopstop, jag och Bella har avgett löftet tillsammans eftersom vi båda är lika klädgalna och nu börjar våra samveten ringa i en hel massa klockor. Tillåtet är: loppisfynd, tre undantag och underkläder. 16 days done, 349 to go. Men mer om detta senare när jag kan avlägga någon slags mellanrapport.
  • Undvik burnout, men tacka ja till givande och roliga saker. Jag har en tendens att inte orka/våga/vilja delta i diverse småevenemang och spontana grejer, vilket leder till att jag känner att jag möjligtvis missar någonting. Inte på det där "jag måste vara överallt hela tiden"-viset, men jag vill ju gärna leva lite utanför Arken och mitt hem.
  • Var snäll, men ta ingen skit. Jag måste jobba lite på min konflikträdsla och försöka vara socialt smidig i obekväma situationer. Det är inte lätt att vara hyperkänslig för tryckta stämningar men en kan alltid jobba på lösningarna.
  • Städa lite oftare. Hälsningar, min kära mamma.

Nyårslöften är dömda att misslyckas, men försöka kan en alltid. Det känns bra att ha en mental omstart, att skriva nytt kapitel i boken om mitt liv (lol). För hur sannolikt är det att börja reglera ens materiella konsumtion den 5 mars? Sannolikhet 0%.

När jag började fundera över de små punkterna i mitt nyårslöfte så hade jag mittiallt tio saker jag kunde förbättra eller förändra. Men någon måtta får det vara, vem har tid att förändras till nån jälva supermänniska över ett år? Nej nej, två förändringar framåt, en måra åpå tillbaka.

Delmål 12345: Försöka gå från fiende till vän med denna bitska (bokstavligen) varelse. 

16.01.2017 kl. 20:52

Ratata-intervju.

 

*Ny bloggare-intervju publicerad på Ratata.fi 15.1.2107*

 

Hej anomali.ratata.fi! Vem är du egentligen?
Hejsan! Jag heter Lina Hassel, är soon-to-be 21 år och studerar till modersmålslärare i Åbo. Jag är den prototypiska ratata-bloggaren som pluggar litteraturvetenskap, har en pinsamt stor förkärlek till Instagram och åskådar världen genom mina feministiska glasögon (bildligt och bokstavligt talat).

Vad kommer du blogga om?
Jag tror mej ha ett övergripande tema i bloggen men ärligt talat så är de flesta inlägg väldigt spontana, de kan handla om allt från bajs till böcker och allt där emellan. Men utgångspunkten är oftast en arg, grubblande eller finurlig feminists betraktelser. Jag kan sällan hålla mej borta från debatter som puttrar i bloggosfären och jag har allt som oftast ett behov av att få spy ut mina tankar över tangentbordet. 

Ett typiskt inlägg vi kan förvänta oss på bloggen inom en snar framtid.
I bakhuvudet ligger några idéer om kropp, hår och kalsonger. So stay tuned!

 

Nanó Wallenius

16.01.2017 kl. 12:39

Vad vi gör i soffan.

Kan ni förstå att det tog mej 20 hela år innan jag upptäckte de ultimata underkläderna. 20 år gick jag runt och irriterade mej på kliande lappar, sömmar på fel ställen och kanter som skär in på HELT fel ställen. Men så kom dagen då jag drog på mej ett par boxers och jag grät av lycka (mentalt åtminstone, vem skulle slösa en perfekt concealer på en beklädnads lycka?!)

Så ta det som ett av mina bästa livstips: oberoende av hur din genitalier ser ut, bär boxers för guds skull (men mest för din egen skull). De funkar bäst med lösa byxor eller kjol och sämst med skinny jeans. De rullar liksom upp sej då på ett störande sätt, men det går ju att fixa relativt enkelt. 

I call this "the Netflix-pose" eller "Vad fan vill du". Nu börjar jag även förstå uttrycket kalsarikännit. Förr fattade jag inte vad som var så bra eller roligt med att sitta i soffan iklädd trosor med en öl i handen. Jag fattade inte grejen, det måste ju vara olidligt obekvämt?! Men nu för tiden sportar jag själv med kalsong-häng ensam hemma i lägenheten, minus öl och fylla.

Som resten av Norden är även jag ett stort SKAM-fan och efter några varv över Östersjön är min Isak+Even sweatshirt äntligen här. Den är stor, grå och mjuk. Den blir behandlad likt ett nyfött barn och är given namnet Evak. <3 Liknande kläder hittas på skyfall.se.

Vad gör en för att maxa soffhänget? Release them titties, såklart. Men det är välkänt sedan gammalt.

10.01.2017 kl. 15:55

Bokorgie.

Älskade jullov! Vad är jullov till om inte choko, böcker och svindlande alkoholkonsumtion? Kanske tiotals släktmiddagar, årsresumer av återvända vänner och horisontellt soffläge under majoriteten av dygnet timmar. Ja, där har vi en bra sammanfattning av mitt julfirande. Och eftersom jag är okapabel av skapa orginellt *content* så kör vi på en boktipsarrunda. Efter en höst med mestadels kurslitteratur har jag nu frossat i självvald skönlitteratur. Eller ja, självvald utöver det att jag blivit påverkad av alla reklamer, tipsningar, recensioner, hyllningar och politiska agendor. 

Först ut har vi Maresi (2014) av Maria Turtschaninoff. Jag fastnade inte för boken då den gavs ut men i och med all uppmärksamhet kring uppföljaren Naondel och filmmanusgrejer och hyllningar av hela Svenskfinland plockade jag upp boken vid biblioteket och läste. Kortfattat: lättläst, lättsmällt och lätt tråkig. Rating: 3/5.

Tillnäst har vi Torskarnas pride-parad (2014) av Sara Hansson. Denna önskade jag mej i julklapp efter att ha läst om den på Ellens blogg. Kortfattat: Politiskt peppande, komisk, visuellt wow. Rating: 5/5.

Här ser ni En halv gul sol (2008) Chimamanda Ngozi Adichie. Jag läste först Americana av samma författare och blev förälskad i den låååånga berättelsen och spårket i boken, så jag inhandlade denna upplysta skapelse vid första anblick på Akademiska. Kortfattat: språklig orgie, lärorik och ett långsamt njutande tempo. Rating: 4/5.

Laudatur (2016) av Peter Sandström. En österbottnisk författare, staden Åbo, akademisk anknytning. Den här borde falla mej rätt i smaken, tyvärr har jag inte läst mer än några sidor ännu. Återkommer med rating och sammanfattning. 

Kulturmannen och andra texter (2016) av Ebba Witt-Brattström. Här har vi något av en guldgruva för en litteratur-studerande/-intresserad. Jag har hälften av "andra texter" kvar men hittills har det varit tankeväckande, informativt och humoristiskt. För mej tog det en text eller två att komma in i språket så att läsningen flöt på smidigt, men sedan var det ett rent nöje att dras in i gågna tider, författarskap och världar.

Sist men störst är geniet Liv Strömquists Uppgång & fall (2016). Ännu en seriealbum av rang, det är i liknande stil som Sara Hanssons. Kortfattat: Mördande kritik, brännande humor och ett samhällsangagemang likt få. Läs och lär, ni kommer högst troligast bli besvärad, arg, fnissig och förvånad. Rating: 5/5.

 

Okej det här är sista boken, jag lovar. Aftonland (2016) av Therese Bohman. Jag läste den visserligen före jullovet men den förtjänar en plats här ändå. Jag lånade den av August för att slippa läsa på tent. Mycket bra plan, tyckte jag då. Boken är lättläst och underhållande utan att tappa djupare bottnar. Kortfattat: sex, alkohol och konst. Det kan inte bädda för annat än succé och katastrof, samtidigt. Dessutom behandlas kvinna, kropp och karriär. Rating: 4/5.

30.12.2016 kl. 12:30

2016, you cray cray.

Jag hade inte trott mina öron och skrattat högt om någon sagt åt mej i januari att följande saker kommer att hända:

 

:( Vasa blir utan fulljour vid VCS.

:) Jag får mitt hår färgat blått.

:( Trump blir president.

:) Jag kommer att träffa Veronica Maggio.

:( Hatbrott och terrorism är en del av vardagen både innan- och utanför Europa.

:) Jag vikarierar som klasslärare OCH betjänar kunder på finska utan större svårigheter. Them skills will be increasing.

:( Jag och många i min närhet kommer att kämpa med hjärnspöken hela året.

:) Jag blir så besatt av en serie att jae börjar snakke norsk, serr. SKAM.

:( Min klippa i morgondimman kommer att upphöra. RIP Succémorgon.

:) The Crazy Autumn of 16' kommer komma till ett slut, äntligen.

20.12.2016 kl. 18:31

Vad är en pojkkultur?

 

*Insändare publicerad i Vasabladet 18.12.2016*

 

I artikeln “Passar våra skolor bättre för flickor?” (Vasabladet 11.12.2016) lägger Michael Uljens (professor i pedagogik vid Åbo Akademi) fram en hypotes om att jämställdhetsarbetet som har pågått i de finländska skolorna sedan 70-talet har gynnat flickornas skolframgång på bekostnad av pojkarnas topplacering. Beviset menar Uljens är PISA-undersökningen för 2015 vars resultat visar på ett häpnadsväckande glapp mellan flickors och pojkars betyg. Sämst är pojkarna på läsning men de har också tappat sin position som herrar på naturvetenskapens täppa. Uljens säger i intervjun med Vasabladet att vi borde anpassa skolkulturen efter den rådande pojkkulturen, eftersom den rådande kulturen just nu är en sådan som gynnar flickor, nämligen “den med omsorgstagande och ansvarsfullhet” säger Uljens. Vad är då denna pojkkultur som Uljens vill att vi ska införa i skolan? Är det motsatsen, vårdslöshet och ansvarslöshet? Eller är det någonting helt annat? Vad är det du är ute efter Uljens?

 

Här är en alternativ hypotes om orsakerna bakom pojkarnas fall: Flickorna har aktivt motiverats att ta plats, aktiveras, avancera och prestera i skolan. Att få höga betyg är något av ett mål. En toppstudent är idealet som alla (flickor) vill uppnå. Samtidigt har pojkarna lärt sej under hela sin uppväxt att allt feminint, kvinnligt, mjukt och omsorgsfullt är avskyvärt. Den värsta förolämpningen en kille kan få är att han är svag, kastar som en tjej, är homo (i betydelsen att han har feminina egenskaper) eller är feg och rädd som en liten flicka. Är det då långsökt att flickidealet, att prestera i skolan, automatiskt blir något avskyvärt i pojkarnas ögon? Nej, den tolkningen ligger inte långt borta, inte när en tillägger den eviga förolämpningen nördig plugghäst.

 

Min hypotes leder därför till förslaget om att istället för att ta in “pojkkulturen” i skolan (att ha en rådande machokultur på arbetsplatsen är min värsta mardröm, så snälla, släpp den idén) fortsätta det jämställdhetsarbete som pågår genom att förändra de konnotationer som flickidealet framkallar. Jag ser hellre att alla i en skola värnar om varandra, agerar ansvarsfullt och uppskattar de akademiska möjligheter som serveras åt dem i skolvärlden. Så istället för att accepterar “pojkkulturen” så som den ser ut idag kan vi sträva efter att förbättra den och i min drömvärld, förinta den. Att dela in fenomen i “flick- och pojk-” är förlegat sedan decennier och visar på hur lång väg vi har kvar när PISA-undersökningen underordnar sej en diskriminerande könsdikotomi.

 

Pojkar, flickor och alla däremellan och omkring gynnas av jämställdhetsarbete. Än en gång suckar vi och säger: nej, feminismen har inte gått för långt. Vi har alltför lång väg kvar att gå.

 

Lina Hassel

ämneslärarstuderande

*klätar på mej ett kvinnoface och försöker se obrydd men ändå ödmjuk ut*

18.12.2016 kl. 18:05

The basic bitch is awake.

Jag har en längre tid gått runt och varit *störd* på någonting, utan att riktigt veta vad detta någonting är. Små glimtar av detta störande objekt har jag fått skymten av men aldrig så länge att jag hunnit nypa tag i det. Men igår sini, igår när jag inte kunde somna (känns som jag inte kunnat somna i två veckor nu, blä...) så kom det till mej som i en dröm (fastän jag var klarvaken och naken).

Det är trenden att vara självmedveten-deluxe. Medveten. Awoken som Zara Larsson pratar om. Att vara medveten är en av de viktigaste egenskaperna just nu. Och är du inte woken får du inte hänga med de coola kidsen. Är du asleep (I wish, mitt sömnkonto blinkar minus) så fnissar någon bakom ryggen på dej, men du märker inget efter som du irrar runt i nattmössan helt omedeveten om denna medvetna värld som blåser upp runt omkring dej. Det är fest och du är inte bjuden. Hell, du vet inte ens om att det finns en fest. Hell, du vet inte ens om att det finns en grupp som exkluderar dej som möjligtvis sedan ordnar en fest.

Jag inser att jag också står med ena foten inne i de medvetnas krets, annars skulle jag väl inte kunna kritisera den? Jag sitter också och fnissar framför min skärm varje gång jag ser saker som inte hör hemma i klubben. Och jag skäms. Att ingå i en medvetenhetsklubb är ju som högstadiet och de olika klickarna. The cool kids har ersatts med The awoken kids.

Jag inser att fnissandet måste sluta, men vad är lösningen? Att med våld riva av nattmössan av de ovetande? Att inte göra någonting? Nja, kanske lösningen ligger i att tagga ner på medvetenhetsdiskursen och leda vägen för de nattmössor som vill bli ledda. Fattar ni vad jag menar? Jag vet inte om jag själv ens ser vart jag är påväg #nattmössa.

När är det som en försöker bevisa sin nivå av medvetenhet då? Jo:

+ När en postar captions på Instagram som innehåller någonslags 'medveten' kommentar till det fotot föreställer ex. *leker kulturell*, bär polokrage för att verka djup, självdistans, basic bitch/white, inte för att verka pretentiös men... Här är *undertecknad* väldigt skyldig, jag tror att alla mina captions innehåller en hög halt av "medveten självkommentar".

+ Följer 1337likes på Instagram och berättar det för världen. Dessutom är kille och låtsas digga kontot fast egentligen blir en provocerad och butthurt av varenda post.

+ Frustar åt mammor som påstår att i just deras familj så passade det bäst just så här. En sekund senare inser en att dömande av folk som inte insett patriarkatets makt också är fel och skäms för frustningen.

+ Bloggar på ratata. No comments needed.

+ Ger analyser av olika Netflix-serier och kämpar för brinnheta livet att hinna först med sin intersektionella läsning (skådning?) av serien.

+ Skriver ett helt inlägg som kommentar om att kommentera om medvetenhetsfenomenet som kommenterar sej självt. Älskar metanivåer.

För att ingen ska missförstå mej så tycker jag såklart att det är megaviktigt att ha sjävdistans och vara medveten om en massa grejer när en diskuterar och gör feminism. Utan självdistans kan en inte se sin egen position i det strukturella nät av privilegier vi lever i. Jag försöker endast säga något om när självdistansen har blivit en trend som överanvänds. Senaste jag läste var att en inte kan ha en vit bakgrund på bloggen för då är en pretentiöst lidande och naken. Så tydligen ligger jag efter på awoken-skala med ett steg, ojoj.

Jag känner att jag skulle kunna go on and on om detta men vi sätter punkt här. Var ser ni spår av självkommenterande självkommentare om självmedvetenhet och självdistans?

katt 1: Där försöker en basic bitch använda våra blåa ögon och fluffiga kroppar som like-fiske. Jag tänker då inte le. Aldrig.

katt 2: Titta en fågel! Måste döda fågel!

07.12.2016 kl. 11:00

Den farliga rosa skumtomten.

Inne i det mörkaste november-december stressmörkret finns det en materiell grej som får mej att stega ut ur lägenheten. Nämligen min vinterjacka. Den kan vara något av det fulsnyggaste jag har beskådat i mitt liv, vilket ledde till ett stort behov av a konsumera mera (</3). Så här ser den ut:

 

 

"Vilken skumtomte!!" utbrast Karro när hon såg den. Jag håller med om att det både liknar en skumtomte och en skum tomte. Dessutom kan en efterlikna olika rosa kön beroende på hur en bär den, hehe. Dock behövs det en bansligt vild fantasi för att se likheterna.

Det var efter en givande föreläsning (Rosa - Den farliga färgen) av Fanny Ambjörsson som jag insåg lyckan i att äga något stoooort, rosa, fluffigt och varmt. Dessutom så byter diverse gubbar, snubbar och surpruttar sida på trottoaren så fort de ser mej så att de inte ska behöva gå när ett sånt fasansfullt rosa berg, hur lyxligt är inte det?! 

03.12.2016 kl. 16:01

#tissiviikko

För er som missat hela grejen så är det tissiviikko denna vecka. Kort sagt finns den till för att avdramatisera och avsexualisera bröst (Karolina om temat här). Underbart va? Ja, det här gillar vi. Jag har länge funderat på fenomenet bröst, eftersom jag själv besitter ett par.

Först tänkte jag jag mest på storlekar och former. Vad är idealet och varför? Varför "får" inte stora bröst bekläs på samma sätt som små bröst (läs Heidi om stora bröst här)? Varför ska folk stirra så intensivt på bröst? Varför är bröst en thing?

Sen började jag följa Freja Lindberg och jag blev mer medveten om transfrågor och bröst blev plötsligt något helt annat. Funderingar omformades till: Varför får platta bröst visas i offentligheten men inte andra former? Varför känner jag mej inte bekväm att ens gå med bar överkropp där hemma, ensam? VARFÖR?!

Well, I'll tell you why. Den gamla vanliga regerande trion: strukturen, normen och patriarkatet.

Precis som de alltid har varit så är Sverige 10 år före oss och där kan personer fritt gå utan bh (ytterst subjektiv fakta, hehe) och endast några konservativa gammelögon stirrar. Här i Finland har vi kommit så långt att det nästan är okej för småbröst att visas i sin egentliga form (alltså allt annat är perfekt runda).

Däför behöver vi en tissiviiko, två tissiviikon, jävligt många tissiviikkon. För att vi alla ska ta oss friheten att göra det Freja redan gör, för oss. Visa pattarna, visa pattarna (läses utan snubbig-fotbollskörs-röst)!

Jag känner mej bekväm i orakade ben. Jag känner mej bekväm utan smink. Jag känner mej bekväm i oljigt hår. Jag känner mej bekväm i onoppade ögonbryn. Men jag känner mej inte bekväm i att gå utan bh. Ännu mindre att posta bilder under #tissiviikko. Det skulle vara helt out of this world att nonchalant ala Freja posta bilder på mystory med bar övrekropp. Det gör mej ledsen. Verkligt snor-gråts-ledsen.

Så låt oss kämpa vidare och ta Göteborgsbrösten till Vasa, Åbo och resten av Finland vad säger ni? Free the nipple osv!

26.11.2016 kl. 12:12

Jag är Khaleesi.

Okej det var kanske att ta i lite i rubriken, jag är ju varken blond eller tjockögonbrynt. Oh well, mitt *riktiga* namn är Lina. Jag är 20 år ung. Studerar i Åbo till modersmålslärare. Jag hatar att skriva presentationer om mej själv. Vilket kanske säger något om mina ständiga extensiella kriser som stormar in ca varje söndagskväll. Vem är jag? Jag har ingen jäva aning, har du? Men för att ni ska få något grepp om denna bloggskribent tar jag till mitt favoritredskap, listan.

Jag gillar:

Orangea gatusopsbilar

Färggranna saker

Bingewatching

Förfester

Efterrätter

Ljusa nätter (njä, jag la dit det för rimmets skull)

Kaffe och en tidning innan solen gått upp

 

Jag ogillar:

Snubbiga snubbar

Gubbiga gubbar

Dåliga bläckpennor

Långa köer

Trånga normer

Obekväma trosor

Och såhär ser jag ut:

Välkomna till min nya blogg! Om ni vill ta del av gamla pinsamma inlägg klicka in er här.

Frågor på det?

25.11.2016 kl. 20:36