Att vara trendmedveten?

Publicerad 10.02.2017 kl. 12:49

Det är tionde februari och jag har redan avverkat en av årets tillåtna shoppingdagar. Skamligt? Nja, men det finns ett fenomen som kallas årsfest och på årsfesten får en inte dansa runt i sina skitiga converse. Så jag besökte världens klädguru där kategorierna är oändliga och trenderna sprakande heta: Asos. Några klick senare var årsfestklänning, festskor och skorna på bilden på väg hem till mej. Det kändes som att inmundiga den förbjudna frukten rakt från Karl Lagerfelds sköte. Det här med modekonsumtion är verkligen ingen simpel nöt att knäcka.

Förutom shopstop, sweatshops och croptops funderar jag också över trender. Hur snabbt de kommer och går. Hur ska en förhålla sej till dem. Och hur de flesta verkar balansera på den tunna tråden mellan "för modemedveten" och "totalt ute".

Den klassiska tanken om att alla går runt och försöker vara unika, således är ingen unik längre, är en återkommande tröst när jag "viker mej" för någon trend. Alltså lol, nu märker jag själv vilket otroligt behov jag har av att inte vara, klä mej och bete mej som alla andra. Men i slutändan är det väl precis det jag gör. Kolla nu bara vem som går runt i 90's jeans och de klassiska ränderna →

Men å andra sidan så finns det en så enorm trygghet i att beklä sej i saker som andra också bär. Det är tryggt, bekvämt och en blir helt enkelt ansiktslös, en organism i mängden. Om jag skulle spatsera in på årsfesten i connare och minikjol skulle det lyftas en hel del ögonbryn och spydiga kommentarer skulle viskas i många öron. Så att följa någonslags klädnorm och klädkod är bekvämt och kräver minimala kraftansträngningar. Dessutom om en ska vistas i miljöer där en vill bli tagen på ~*allvar*~ så är det lättare att bara göra som alla andra. Varför har vi annars såkallad office wear?

Men den lilla rebellen som sitter på min axel kommer ändå alltid att cringa till ord som proper clothing. Och klädgarderoben kommer fortsättningsvis innehålla 40% normtrendiga plagg och 60% mer obskyra alster.

Vad handlade det här inlägget egentligen om? Jag har ingen aning, kanske kärnan är den vanliga: allt är politik, kläder är politik. Sen kommer Liv Strömqvist och klagar på att unga vänsterfeminister lägger ner allt för mycket tid på att fundera över konsumtionsvanor och självförverkligande istället för att ställa upp som partiordförande eller dylikt. Men förlåt då.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver?