Septemberböcker.

28.10.2018 kl. 10:37

Ni vet vad som gäller. ->

ZOO #1 - Virala genier (2017) av Ted Forsström och Kaj Korkea-aho är den första bok i den populärkulturella serien ZOO. Huvudkaraktären är en pojke i åttan och berättelsen utformas av han mail till den bortflyttade bästisen. Tillsammas jobbar de på sin teckande serie och därav innehåller boken många illustrationer (gjorda av Pentti Otsamo). Boken är fylld av högstadiets alla dramatiska svängningar pepprad med den klassiska Ted&Kaj-humorn. Dock blir boken ordentligt kritiserad ifjol när den gavs ut och jag kan inget annat än hålla med kritikerna. 2/5.

Zoo #2 - Hjärtattack (2018) av Ted Forsström och Kaj Korkea-Aho är då den andra boken i serien. Här syns en tydligt bearbetning av konceptet utifrån den kritik som den första boken fick. Dock faller diversitetsprojektet platt vilket är synd eftersom ansatsen finns där. Den enda förbättringen är integreringen av illustrationerna och att Penttis namn nu får pryda framsidan. 3/5.

Bara ha roligt (2018) av Maria Maunsbach är motsatsen till vad titeln säger. Det är en provocerande och triggande berättelse om en kvinna som mest av allt vill ha den tvåsamma, monogama, heterosexuella drömmen. Vi får träffa vad jag upplever som en av litteraturens mest avskyvärda karaktärer - Johannes. Fastän läsningen är ryslig och avskyvärt är själva boken briljant. Läs och spy lite över mansbebisarnas herre - Johannes. 5/5.

Bara lite till (2018) av Heidi Hakala är det finlandssvenska bidraget till deskussionen Unga Kvinnor med Prestationsångest. Berättelsen är precis oms den är designad att vara #relatable. Det är en viktig röst som tar plats och läses av alla de andra Duktiga Kvinnorna, cirkeln är sluten och vi är tillbaka på ruta ett. 4/5.

Blixtra, spraka, blända! (2018) av Jenny Jägerfeld är  Jägerfelds debut inom "vuxenlitteraturen". Vi följer en ung kvinna som är dotter till en B-skådis. Penny har skrivit en Augustprisvinnande roman och kämpar nu med bok nummer två samtidigt som hennes alla aspekter i liv krisar ihop sej. Jägerfeld presenterar den kvinnliga konstärssjälen på ett självklart sätt som mot vikt till övrig Knusgårdmani. (PS. Ändå gillar jag hennes ungdomsböcker mycket mer, heh. PPS 2. Titeln är kanske den fulast jag hört på länge DS.) 4/5.

He va he.

Stirra på mina videon medan denna blogg fortsätter sin powernap i graven, HÄR.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver: