Februariböcker.

25.02.2019 kl. 13:25

Hej, här är jag som sist i världen kom överens med tanken på att ljud- och eböcker verkligen är någonting att ha. Speciellt om en vill läsa böcker som är omöjliga att få tag på i bibban och som plånboken inte tillåter att köpas. Så Nextory I am your bitch, you're welcome.

Välkommen till din psykos (2012) av Nanna Johansson. Här har vi ju mer eller mindre ett studium av Nanna Johanssons verksamma tid som serietecknare. Alla tre böcker består av blandade tekniker, vilka mest består av urklipp och påteckande element. Vad gäller Välkommen till din psykos var det den jag gillade minst. 3/5.

Fulheten (2009) av Nanna Johansson. Både Fulheten och Hur man botar en feminist är mer träffsäkra i sin komik och stilsäkerhet. Bortsett från det var dessa ändå serieböcker som faller i glömska och blurras med andra vita svenska feministers berättelser om patriarkatet, det mentala tillståndet och kroppen groteska varande. 3,5/5.

Hur man botar en feminist (2013) av Nanna Johansson. 4/5.

Ett jävla solsken - en biografi om Ester Blenda Nordström (2017) av Fatima Bremmer var en av de första ljudböckerna jag verkligen tog med igenom utan någon märkbar smärta. Som alla andra sa redan för två år sedan, Ett jävla solsken är den enda fiktionaliserade biografin en behöver läsa. Den är skriven på ett medryckande sätt och berättselsen är värd en plats i åtminstone den svenska litteraturens kanon. 5/5.

Slutet (2018) av Mats Strandberg är väl Mats första självständiga YA bok efter Cirkeln-triologin som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. I berättelsen är apokalypsen nära och vi får en närstudie i vilka val och tankar 17-åringar måste göra och genomgå när döden flåsar en i nacken. Slutet är intrigdriven och uppslukande men jag kan inget annat än jämföra den med Bergmark Elfgrens Norra Latin och konstatera att den ändå vinner med stor marginal. Slutet känns lite för platt och klycshig för att höja sej till en nivå där det finns annat än ett saftigt upplägg. 4/5.

Moxie - dags att slå tillbaka! (2017) av Jennifer Mathieu är en amerikansk feministisk ungdomsbok. Vi får följa en high school studerandes *uppvaknande* i en liten by någonstans i Texas. Nu vet jag inte om det är översättningen som gör att berättelsen verkar klyschig och on the nose eller om orginalet också är lika platt. Men jag tänker att den ändå är en viktig bok för unga personer idag, eller är unga idag smartare än det här? idk, 3/5.

Alltid fucka upp (2018) av Moa Romanova är en estetisk dröm, färgerna och linjerna är ren ögonmat, lol. Den här serieromanen känns också på en annan nivå än alla de som flyger under radarn och avverkas lätt. Här har vi något mer som står på Bim Erikssons/Liv Strömqvists nivå, något mycket minnesvärt. 5/5.

Feministfällan (2018) av Nina Åkestam är vad jag skulle kalla en längre essä i stil med Bad feminist. Det är en diskussion om feminismen problem och ståndpunkter idag, vad vi gör, vad vi borde göra och vad vi verkligen inte ska göra. Förslagen och analyserna som ställs fram är relevanta och innovativa, de sätter fart på den annars stagnerade diskussionen. Dock faller Åkestam ner i den klassiska fällan: x är irrelevant, gör y istället. Vilket är en förklaringsmodell som kritiserats av feminister, dock förstår jag att den modellen är ofrånkomlig när en vill kritisera och föreslå nya metoder. Jaja, läs ba läs. 5/5.

Gråleken (2019) av Maria Sveland är som en blandning av Pappaklausulen, Jag som var så rolig att dricka vin med och Arv och miljö. Jag läste någonstans att Gråleken ska fungera som svar på Fröken Julie, och det kanske den gör. Den moderna nämnaren är en fucked up dude som till en början verkar vara "snäll och trevlig", senare framkommer det att så är inte fallet. Språkligt är Gråleken inget mästerverk och den lilla spökparentesen känns krystad, men historien håller väl som moralisk kompass och som ett dokument över den samtida kärnfamiljen. 3/5.

Bögtjejen (2018) av Aleksa Lundström är en berättelse om författarens upplevelser av att vara queer i 90-talets Stockholm. Berättelsen är självfallet viktig, omvälvande och berörande. Aleksa lyckas också med att förmedla historien utan att tumma allt för mycket på den litterära kvaliteten. 4/5.

Psycho girl (2018) av Agnes Jakobsson kan lätt liknas vid Lunchbox både i stil och i innehåll. Det är en hjärtskärande historia om hur ologisk och beroendeframkallande en förälskelse kan vara, speciellt när maktpositioner missbrukas. Psycho girl övertygar också läsaren om att hen får ta del av en genuin bild av hur det är att vara 20-någonting i Stockholm 2019. Än en gång får det konstateras att dudes är sämst, objektivt sämst. 5/5.

He va he.

Kommentarer (0)
Skriv siffran 10 med bokstäver: